152
den jättegrav, som efter slaget uppskottades över 1,345 fallna ryssar, men icke dess mindre bär namnet Svenska graven. Dess inre är nu mera urhålkat till en kyrka, där ortodoxa poper som skuggor smyga kring med sina rökelsekäril bland mörka helgonbilder och gulnade kors. I Svenska gravens närhet resa sig ett seminarium, en folkskola och Röda korsets asyl för invalider med dithörande tjänsteboställen; men för övrigt är det folktomt och obebott på denna del av steppen, och den stilla ödsligheten ger den rätta stämningen åt denna i sin enkelhet gripande tavla med steppens majestätiska vidd runt omkring och himlens oändliga kupol välvd över Sampson-kyrkans guldgula lökar och »Svenska gravens» gräskulle med det grekiska korsets sneda tvärslå.
Men vara svenska döda söka vi här fåfängt. De ligga obemärkt två verst härifrån vid Pobivantsy, där den ryska regeringen i år låtit uppföra ett enkelt, värdigt monument till de stupade svenskarnas minne, och den från prunkande jubelfäster och larmande krigslekar avlägsna orten skall bliva ett heligt rum för svenska pilgrimer. Men icke behöva vi leta länge i Ukrainas bördiga jord för att stöta på förvittrade lämningar av karolinernas ben. »Hvar i främmande land – heter det vackert i Heidenstams episka diktcykel om det stora nordiska kriget – blommar så aflägset ett fält, att vi icke kunna sätta oss på tufvan och hviska: är detta månne stället, där en af de våra sofver, en af de förblödda?»
I den litauiska byn Szwed – en av de orter i Ryssland och Polen, som bevara det svenska namnet – vid ån Narocz’ utflöde i Wilia, blev under Karl XII:s polska fälttåg en liten svensk truppstyrka nattetid överrumplad och nedgjord till sista man. Ännu i dag bevarar folktraditionen en sägen om att varje år i denna natt en jättelik svensk, med bössa på axeln, går igen på de stupade svenskarnas
