Sida:Amtmannens döttrer.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
109

kunnat hålla sig stilla. Hvad Georg fruktat skedde. Brandt kunde icke invänta båten, han ville nå den med ett våldsamt språng, men förlorade jemnvigten, flotten vickade omkull och båda de olycklige seglarne föllo i vattnet. Det var ett uppträde! Ett oerhördt vattenstänk inhöljde ett ögonblick hela gruppen, som bronsfärgad i dunklet midtpå den guldgula ytan icke var olik den berömda Nereidgruppen i den stora bassängen då springvattnet är i gång. Kræsus, som simmat efter och redan hade nått båten, lade ännu sitt till genom att skaka sin drypande pels öfver de stackars damerna. Georg, som var en dugtig simmare, kom straxt upp; han grep instinktmessigt fatt i båten, men systrarnas skärande rop: »för Guds skull, Brandt drunknar, hjelp honom!» dref honom straxt tillbaka. Det hade gått Lorentz som det så ofta går rusigt folk när de falla i vattnet; han greps af ett slags lamhet. Efter några förtviflade ryckningar med armarna, hvaraf han drefs längre bort, utstötte han plötsligt en grof ed och sjönk. Att dyka efter honom och gripa fatt i hans långa hår, var ett ögonblicks verk af Georg; och det lyckades honom derpå, ehuru med oerhörda ansträngningar, att draga den andre till land, der Edvard egnade honom nödig hjelp.

Förskräckelsen var öfver. På stranden låg Brandt medvetslös, ömklig att se. Alla voro sysselsatta med att gnida, bulta och skaka honom, för att bringa honom till lif igen. Amalia fann här anledning till en svimning, i våra dagar alltför sällsynta för att kunna motstå denna; hon låg med