Sida:Amtmannens döttrer.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

118

väl. Då vi voro samlade och det blef eklateradt, sade jag till honom: »hur kan du tro det, hon vill bara narra dig!» Marie, som så tidigt skulle dö, blef först offrad; hon var den äldsta. Hon skall ha varit så vacker, men jag har intet bestämdt intryck deraf; kanhända hade hennes skönhet denna allvarliga själfulla prägel, som ett barn icke förstår, Men Louise var frisk och strålande som en vårdag då hon kom hem efter två års frånvaro i Köpenhamn hos tant. Denna hennes skönhet, den främmande snitten på hennes kläder, hennes otvungna men ändå prydliga väsen, gjorde ett djupt intryck på mig. Det var som om allt hvad hon rörde vid blef förskönadt. Jag såg upp till denna syster med ett slags stum beundran. Med en skarpsinnighet, som blott barn kunna hafva, förstod jag att genomtränga allt hvad som angick henne. Men hon var den fullvuxna damen och jag kunde blott på barnsligt vis lägga detta mitt djupa intresse, min hängifvenhet för dagen. Jag sprang hennes ärenden, gissade hvar och en af hennes små önskningar och försökte på alla sätt att behaga henne.

Från tant Charlotte hade jag till min tionde födelsedag fått en vaxdocka, och som jag tyckte att den liknade Louise, kallade jag upp den efter henne. Men efterhand identificerade jag henne alldeles med min syster, och diktade in i hennes låtsade tillvaro allt som rörde Louise. Fick Louise en ny klädning så skulle dockan hafva en likadan. Med denna Louise talade jag, för henne vågade jag utan skygghet utgjuta mitt hjerta. Jag rådde, jag tröstade