Sida:Amtmannens döttrer.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
149

tänka på huru länge vi lifnärt oss kristligen af den bortgångne, och så upptäcka vi att vi dock i botten hållit af honom.

Jag vet dock ett, som är trofast inom din krets och som icke tröttas, och det är sorgen; den rufvar öfver sig sjelf och bekymrar sig icke om andra.

— — — — — — — — — — —

En gång hörde jag min mor, som icke trodde mig vara i närheten, säga till gamla tant Hanna: Margaretha talar aldrig om det, men jag ser tydligt att hon tynar bort. Men är det icke en gåta huru en sådan flicka som hon kan gå och gräma sig så öfver den obetydliga menniskan? ..... Om M. vill hon ingenting höra, — »Ack, låt henne vara», sade tant Hanna.

Nu är det redan besynnerligt bittert att höra andra på våra vägnar nedsätta det såsom ringa och föraktligt, som vi sjelfva ville gifva vårt lif för att uppnå. En lindring vore det att höra dem skylla oss för att vara ovärdiga en sådan lycka. Ty det är sanning. Hvarje uppriktig menniska måste finna sig ovärdig en stor, utomordentlig lycka. Obetydlig kalla de honom — känna de honom? Hvad hjelper det dessutom mig hvad de säga och tro? Denna stämma som de finna läspande och fadd, for mig är den ju musik, ja, den enda som jag förstår, som går mig till hjertat. Man har sagt att han är kall, att han är tom, affekterad, att han hämtar sitt enda behag hos sin skräddare i Hamburg: allt detta säga damerna och likväl tala de ideligen om honom. Männerne påstå dock att han