Sida:Amtmannens döttrer.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

152

förmåga att lida längre. Hon kom i hans hus, hon umgicks vänskapligt med honom, hon hade till och med hjelpt väninnan, som fick honom, med att sy....

— — — — — — — — — — —

Är jag oförsonlig? Jag tror dock på en inre försonlighet, som genom bön och botgöring kan uppnås. Jag tror dock att om han varit en begåfvad man så skulle man kunnat nöja sig med att glädjas åt de andliga resultaterna af hans lif. Men blygseln, men skräcken som sitter i nerverna? Den ene måste blekna vid åsynen af den andra och kan icke förorättaren det, så måste den förorättade.

— — — — — — — — — — —

O Gud, du vet om jag har kämpat emot agget och bitterheten! Hjelp mig att segra i denna strid. Du vet att det varit stunder då jag tyckt att din himmel icke kunnat rymma två som vi och likväl skall denna eländiga stad omsluta oss begge,

— — — — — — — — — — —

Nej, jag kan icke släppa tron på honom. Tusen gånger fördömer jag honom, men så kommer dock en stämma som säger att hans hårdhet blott var ungdomens öfvermod eller råhet, denna vår nationalegenhet, Jag tror dock på en diamant bakom detta flor af arrogance, fåfänga och verldslighet. Men diamanten skall slipas med sina egna skärfvor; endast genom något lika starkt, lika ädelt, lika uthållande kan den bringas i dagen. Jag vet hvad detta är, hvar det finnes. Jag vet det; ingen, ingen annan.

— — — — — — — — — — —