Sida:Amtmannens döttrer.djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

162

unga flicka vill jag bringa till att älska mig, hvarom icke måste jag försaka henne. Öfverfall henne icke, så att hon förvirrad af detta öfverfall räcker er handen, utan att kunna besinna hvarför hon egentligen gör det. Lär henne att tro på er; kan ni icke vinna hennes tillit, så anse allt förloradt. Låt hennes känsla mogna genom ett djupt och innerligt uppskattande af det som är bäst i er. Likasom färskölet behöfver den tid för att jäsa, och är den då äkta, så skall den nog strömma öfver af sin egen sötma. Akta på den då! och tag den som en gåfva af hennes hand. Tag den som den är vunnen: ödmjuk, erkänsam, ridderlig. Ty så visst som menniskorna vårdslösa känslan, men sakna henne bittert, så visst som det är er mening att hon skall dela ett lifs besvärligheter med er, så visst är den det enda som kan hålla ut; ja, så sannt som Gud lefver och vill vara mig huld i min sista stund, säger jag att om ni icke får denna klenod med, så är det öfriga icke värdt att egas.

— — — — — — — — — — —
Midsommars afton.

Det går fortare än jag hade trott. I natt tänkte jag att min sista timma var slagen. Jag har dock varit uppe i dag, jag har städat i mina lådor och skrifvit och ordnat och satt friska blommor öfverallt. Det som af detta mitt jordiska testamente skall tillställas Cold vill jag nu försegla, han skall mottaga mitt afsked från denna verlden! Mina tankar om evigheten, om en fortsatt personlig tillvaro,