170
— Jag kunde icke annat, jag betogs af en sådan hemlängtan, att jag icke kunde uthärda der längre.
— Och nu längtar ni ner till Danmark igen? Har ni kanske icke funnit allt så herrligt häruppe som ni tänkt er?
— Nej — jo — nej inte alldeles — jo naturligtvis, sade Sophie, med en förvirring hvaröfver de begge råkade i skratt. Dock kan jag icke neka att mycket förekommer mig annorlunda än förut. I Danmark är det dock så mycket godt och älskvärdt, som man kan längta efter igen.
— Jag kan nog förstå hemlängtan, sade Georg, likväl tror jag att den aldrig skulle kunna underkufva mig, förutsatt att mitt vistande i det främmande landet vore frivilligt.
— Det kommer sig deraf att ni ännu icke erfarit den.
— Nej, det kommer sig deraf att jag på förhand är öfvertygad om att den skulle bereda mig en missräkning, om jag gaf efter för den. Jag skulle nödga den att afkläda hemmet alla osanna fullkomligheter. Den skulle blott få göra mig medveten om de verkliga företrädena. I hemlängtan ligger dessutom en viss portion skröplighet gömd, nemligen en maklighet, en motvilja för nya intryck.
— Och likväl, likväl har jag min lilla farhåga för att den skulle öfverlista er. Eller huru kommer det sig att denna känsla är så mäktig, så dragande, ehuru en stämma inom oss kan säga att vi göra orätt uti att gifva vika för den?
