Sida:Amtmannens döttrer.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
171

— Ja, huru kan det komma sig! Det är nationalitetens mysterium. Jag tänker mig att ett lands naturbeskaffenhet liksom afsätter sina stoffer och afpräglar sig i befolkningen, samt att individen, lösryckt från dess jord, känner en saknad, som drager den tillbaka till hemmet med all erinringens makt. I Danmark måste en norsk, så vidt jag kan inse, klarare än öfverallt annorstädes blifva medveten om sin nationella egendomlighet - äfvensom omvändt, en dansk häruppe.

— Kanske ligger det mycket deri att de begge nationerna nu för tiden tycka så litet om hvarandra, anmärkte. Sophie. I Danmark erkännes intet norskt.

Georg studsade och hade så när sagt: har ni gjort den erfarenheten i er tants salong; åtminstone väl icke hos de två af »första rangen?»

— Finner ni det komiskt? sade Sophie, som såg hans leende.

— Nej, alldeles icke, tvärtom, det är ju sorgligt, men det måste ju komma en gång.

— Hvad menar ni?

— Jag menar blott att på grund af gamla band, gamla vanor, drages man till hvarandra, men genom att skärskåda olikheterna stötes man återigen så mycket starkare tillbaka. Vi likna hvarandra för mycket för att vara främmande, och alltför litet för att vara landsmän. Men danskarna äro heller icke riktigt rättvisa emot oss. Ty midt i vår råhet och egoism bevara vi dock en ursprunglig friskhet, ett sundt förstånd, hvaraf det med