Sida:Amtmannens döttrer.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

182

dem han hyser för er. Hans påträngdhet började verkligen genera henne mycket. Var det henne möjligt så undvek hon att vara inne då han kom. Att möta honom ute, allena, vållade henne redan i tankarna den högsta skräck.

En eftermiddag befann Sophie sig på sitt rum, hvilket låg i öfre våningen, innanför ett större som tillhörde Amalia. Hon satt på den lilla låga soffan mellan fönstren och läste i en bok, som Georg hade lånat henne. Utanför slog ett länge väntadt regn uppfriskande ner på de torra fälten. Då och då när en svag blixt skymtade förbi de sänkta ögonlocken, såg hon upp och följde mekaniskt den ännu aflägsna åskans mullrande. Hon hörde, sålunda fördjupad i sin läsning, att det gick i den yttre dörren, att hennes egen blef öppnad och tillåst igen, samt att sakta steg närmade sig. Som hon trodde att det var Amalia, såg hon upp efter en stund, helt likgiltigt. Framför henne stod — Lorentz Brandt med en styf, nästan förvildad blick fästad på henne:

— Kors, hvarför så rädd! sade han, är jag då ett odjur, ännu har jag ju intet sagt!

— Hvad vill ni, hvem söker ni?

— Dig, just dig — ingen annan, jag har något att säga dig.

— Så är denna kammare icke stället derför, huru vågar ni tränga hit in? Hon reste sig för att gå, men det var förgäfves. Brandt hade med sin knölpåk ställt sig framför dörren på ett sätt som visade att han ämnade afskära hvarje flykt. Han var i det tillstånd som för alla i hans läge är det