188
hade gått med mig som med dem, och ni skulle nu hafva varit lika uppretad på mig.
— Detta långa, väl hopsatta och högst moraliska tal klär dig utmärkt, sade Lorentz bittert. Det är en medfödd talang, märker jag. Jag väntar nu blott på kapitlet om min gamla nedtryckta moder som din mamma så oförlikneligt väl förstår att föredraga — fortfar! Jag hör andäktigt på.
— Jag vill alldeles icke fortfara. Vi hafva talat alltför länge om det. Låt oss gå ... låt oss gå. Men först skall ni lofva mig att det blir sista gången — — —
— Och det är allt hvad du har att säga mig? Och dermed tror du dig kunna affärda mig? sade Lorentz och trädde ett steg närmare.
— Min Gud! hvad vill ni då? Hvad kan, hvad skall jag göra?
— Du skall bli min .... O Sophie, misskänn icke din kallelse! Hvad tror du en sådan engel är satt till i verlden, annat än till att frälsa de förtappade? Det är qvinnans bestämmelse att uppoffra sig.
— Nej, det är icke qvinnans bestämmelse att störta sig i en säker olycka utan att kunna frälsa någon.....
— Sophie, sade han och föll på knä, i det han med häftighet grep hennes händer. Afkunna icke denna dom så hårdt, så afgörande. Jag fordrar intet löfte af dig nu, gif mig blott ett hopp, ett litet svagt hopp att du vill höra mig, då jag gjort mig förtjent deraf ... Jag vet nog att sådan
