hemkomst, som väntas tror jag i öfvermorgon. Oron smittar också mig. Ett särskildt rum är nyinredt. Det slagtas, bakas, skuras och fejas som om man väntade en prinsessa, och icke det stackars barn som gick här halft såsom en förargelseklippa för alla innan hon reste. Då höll jag med henne, kanske blir det nu tvertom att turen blir de andras. Kanske .... detta är det sista jag har att berätta om henne.
Våren är också inne. Han kom i natt. Luften blef med ens ljum i går och tidigt i morse föll ett mildt regn. Ett glas med gula smörblommor och blåsippor står der på byrån, månne det är från Amalia? Hon är dock en god flicka, Amalia. Ängarna äro glänsande gröna, man kan höra löfvet spricka ut, och öfver björkskogen hänger ett genomskinligt, ljusgrönt flor. Jag har öppnat fönstren utåt trädgården, popplarnas gula klibbiga skott glänsa i solskenet och ett starkt doft fyller hela rummet. Likväl har luften något tryckande. Denna öfvergång från en lång allvarsam vinter till vår yppiga vår är nästan för stark för en vanlig menniskas nerver; jag känner mig illa till mods. Ingen ro någonstädes. Jag har försökt att arbeta, men omöjligt. Hvilket lif har ej plötsligt fallit öfver den stillsamma gården! Röster af menniskor och djur skalla muntert om hvarandra. Det sorlar utanför att våren är kommen, och hvarje ögonblick kommer en humla surrande in genom fönstret för att berätta det. Kreaturen märka det också; de böla otåligt i stall och fähus .... de stackrarna måste ännu länge
