VI.
Sophie hade aldrig haft någon förtrogen, någon väninna, men i sin barndom hade hon hållit en dagbok, hvari hon samvetsgrannt nedskref sina små dagliga erfarenheter. I Köpenhamn hade hon upphört dermed. Hon var för mycket upptagen utifrån för att få tid dertill och dessutom kände hon sjelf att hon stod på det öfvergångsstadium, hvarunder man misstror sina egna intryck. Efter hennes hemkomst vaknade åter längtan till hennes gamla förtrogna, men då tanken på en sammanhängande dagbok var henne motbjudande, inskränkte hon sig till att då och då på lösa blad nedskrifva hvad som starkt hade gripit henne. Af dessa blad, hvilka kanske trognare än något annat kunna gifva en bild af henne, meddela vi några, som skrifvits straxt efter hennes hemkomst.
Huru besynnerligt det är att veta att jag åter är hemma! Är jag verkligen i mitt hem? Om natten drifves jag i drömmen åter bort, det föresväfvar mig såsom något oupphinneligt, jag landar hundra gånger på norsk jord, jag ser hemmet och träder in under dess tak, men så förvandlas allt igen, och jag är i idel främmande omgifningar, bland främmande varelser. Under denna strid vaknade jag i natt. Är det då icke sannt! ropade jag högt,
