74
hafva funnit dem lika löjliga som vanmäktiga. Men ett barn känner icke till detta kalkylens blylod som nedtynger de fullvuxnas mod och förlamar deras kraft; fantasien bär det öfver alla hinder, öfver det omöjliga och når stundom det som klokheten icke hinner. Medan jag började med att rödja bort den stora grushögen, så låg grottan redan utsmyckad såsom ett litet fépalats färdig i mina tankar. Edvard, som en dag såg mig outtröttlig fylla och tömma min lilla korg, log hånande och frågade om jag kände »Mesdemoiselles Danaidernas historia». Men hans gäckeri nedslog icke mitt mod. Lika vigtig som han visade jag honom huru vattendroppet från fjället hade urholkat en ränna i stenen. Huru glad blef jag icke när far beviljade mig en arbetskarl, som på en dag uträttade mera än jag med mina månadslånga ansträngningar.
På detta sätt fick dock grottan — genom droppets fall på stenen — det utseende hon nu har och blef allas älsklingsplats.
I går red jag på min lilla raska Brunte genom vildskogen, och då jag kom så nära Lillhult att jag kunde se de hvita skorstenarna lysa bakom furorna, kunde jag icke afhålla mig ifrån att titta in litet till gamla madam Brand. Hon kände icke igen mig och trodde först att det var en främmande, sedan att det var Amalia, men då hon ändtligen hemtat sig riktigt och fört mig in i stugan, der ännu Hans’
