VII.
En vecka sednare, en vacker solig förmiddag, rådde mycket stoj och brådska i det Rammska huset. En fjälltur skulle företagas. Georg, som gått på jagt dagen förut, skulle möta vid sätern, och derifrån skulle man gifva sig ut på fiske i ett närliggande stort kärr.
Sophie stod vid fönstret resklädd och tänkte: huru besynnerligt att lustturen nu först skall börjas; mig förefaller det som om den redan vore genomlefvad. Så mycket hade man redan talat, drömt och disputerat om den. Fru Ramm, som gerna stod i spetsen för sådana företag, tog dem alls icke på den korta improvisatoriska sida, som städse visat sig vara den enda fördelaktiga. Tillredelserna voro storartade, och icke sällan gick den lyckliga stämning, hvarunder man omfattat planen, förlorad, så att man var halft led dervid innan man kom åstad. En hel dag förut hade det stekts och brassats som om det gällt att mätta ett helt kompani. Trots Georgs försäkran att han skulle skaffa vildt, fann dock fru Ramm försigtigast att bereda sig på något för den »icke omöjliga händelse» att Georg skulle misslyckas. Inne i hvardagsrummet kunde man icke flytta en fot för reseffekter och matsäckskorgar. Det med längtan emotsedda, nästan högtidliga ögonblick, då man förklarade att »nu var allting färdigt», var ändtligen inne; frun påminde
