Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Messua skrattade och satte fram kvällsvarden åt honom. Den bestod endast av några få grova kakor, bakade över den rökiga elden, litet ris och en knippa sura, konserverade tamarinder — just lagom för honom att reda sig på, till dess han kunde få sitt kvällsbyte. Lukten av daggen i träsken gjorde honom hungrig och orolig. Han ville fullborda sin vårlöpning, men barnet envisades att sitta på hans arm och Messua ville ovillkorligen kamma ut hans långa blåsvarta hår. Och så sjöng hon, medan hon kammade, sjöng små enkla barnsånger, än kallande Mowgli sin son och än anropande honom att skänka barnet litet av sin djungelmakt. Hyddans dörr var stängd, men Mowgli hörde ett välkänt ljud och såg Messuas mun öppna sig av skräck, när en stor grå tass stack fram under dörren och Gråbror utanför lät höra ett dämpat, klagande gnäll av ängslan och fruktan.

»Ut och vänta! Ni kommo ej, när jag kallade», sade Mowgli på djungelspråket, utan att vända på, huvudet, och den stora grå tassen försvann.

»Tag inte... tag inte dina... dina tjänare med dig», sade Messua. » Jag,... vi ha allitd levat i fred med djungeln.»

»Det råder fred», sade Mowgli, i det han reste sig. »Tänk på den där natten på väg till Kanhiwara. Det fanns tjogtals sådant folk framför dig och bakom dig. Men nu märker jag, att inte ens i vårtiden glömmer djungelfolket riktigt. Moder, jag går.»

Messua drog sig ödmjukt åt sidan — han var verkligen den skogsgud hon hade trott — men när hans hand vilade på dörren, vaknade modern hos henne, och hon slog sina armar gång på gång kring Mowglis hals.

»Kom tillbaka!» viskade hon. »Son eller icke son, kom tillbaka, ty jag älskar dig — och se, även han sörjer.»

Barnet grät för att mannen med den blänkande kniven ville gå sin väg.

»Kom tillbaka!» upprepade Messua. »Natt och dag skall denna dörr aldrig vara stängd för dig.»

Mowglis strupe arbetade som om någonting ryckte i dess muskler, och hans röst tycktes liksom frampressas med våld, när han svarade:

»Jag kommer säkert tillbaka.»

»Och nu», sade han, i det han sköt undan den smeksamt hoppande vargen på tröskeln, »nu har jag en liten sak att göra upp med dig, Gråbror. Varför kommo ni ej alla Fyra, när jag kallade för länge sedan?»

»För länge sedan? Det var ju sistlidna natt. Jag — vi sjungo i djungeln de nya sångerna, ty det är det nya Språkets tid. Kommer du inte ihåg det?»

»Jo, sannerligen, sannerligen!»

»Och så snart sångerna voro sjungna», fortfor Gråbror allvarligt, »följde jag ditt spår. Jag sprang ifrån alla de andra och följde dig med full fart. Men, o, Lille Bror, vad har du gjort — ätit och sovit hos människoflocken?»

»Om ni kommit, när jag kallade, hade aldrig detta skett», sade Mowgli och satte i väg med större fart.

»Och vad skall nu ske?» sade Gråbror.

Mowgli ämnade svara, då en vitklädd flicka kom ned för en stig, som ledde från utkanten av byn. Gråbror gjorde sig genast osynlig, och Mowgli drog sig ljudlöst tillbaka i en åker med hög och frodig säd. Han skulle nästan ha kunnat vidröra henne med handen, när de varma gröna sadesstråna slöto sig tillsammans framför hans ansikte och han försvann som en vålnad. Flickan skrek till, ty hon trodde sig ha sett en ande, och därpå suckade hon djupt. Mowgli skilde stråna åt med handen och stod och såg efter henne, tills hon var ur sikte.

»Och nu vet jag ej, vad som kommer att ske», sade han suckande i sin tur. »Varför kommo ni ej, när jag kallade?»

»Vi följa dig — vi följa dig», mumlade Gråbror och slickade Mowglis häl. »Vi följa dig alltid, blott icke vid det Nya Språkets tid.»

»Och skullen I följa mig till Människoflocken?» viskade Mowgli.

»Följde jag dig inte den natten, då vår gamla flock stötte bort dig? Vem höll vakt för dig bland åkerfälten?»

»Ja, men ännu en gång?»

»Har jag inte följt dig i natt?»

»Ja, men ännu en gång och ännu en gång och kanske gång på gång, Gråbror?»

Gråbror teg. När han slutligen talade, brummade han för sig själv: