Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Den Svarte talade sanning.»

»Och han sade?»

»Människa går till människa till slut. Rakscha, vår moder, sade...»

»Detsamma sade också Akela på Röda Hundens natt», mumlade Mowgli.

»Detsamma sade också Kaa, som är visare än vi alla.»

»Vad säger du då, Gråbror?»

»De stötte en gång bort dig med elakt tal. De slogo din mun med stenar. De skickade Buldeo att döda dig. De ville kasta dig i Röda Blomman. Du och inte jag har sagt, att de äro elaka och oförnuftiga. Du och inte jag — jag följer mitt eget folk — släppte lös djungeln på dem. Du och inte jag diktade sånger mot dem, som voro hätskare till och med än våra sånger mot Rödhund.»

»Jag frågar, vad du säger.»

Samtalet fördes medan de sprungo. Gråbror fortfor att galoppera en stund utan att svara; därpå sade han stötvis mellan varje språng:

»Människounge — Djungelns Herre — Rakschas son —fosterbroder till mig — fastän jag glömt dig en kort stund under våren, är ditt spår mitt spår, din håla min håla, ditt rov mitt rov, din dödsstrid min dödsstrid. Jag talar för de Tre. Men vad ämnar du säga Djungeln?»

»Det är väl tänkt. Mellan måttandet och slaget skall ej tid förloras. Gå förut och ropa dem alla tillsammans till Rådsklippan, och där vill jag tillkännagiva för dem, vad jag bär i min mage. Men kanske komma de inte — i det Nya Språkets tid glömma de mig kanske.»

»Har du själv aldrig glömt?» bet Gråbror av, i det han sträckte ut i galopp, och Mowgli följde tankfullt efter.

Vid vilken annan tid på året som helst skulle ett sådant budskap ha samlat alla djungelns folk med resta nackborst, men nu voro de upptagna med att jaga och slåss och döda och sjunga. Från den ena till den andra sprang Gråbror och ropade:

»Djungelns Herre återvänder till människan. Kommen till Rådsklippan!»

Och det lyckliga, ivriga folket svarade endast:

»Han kommer tillbaka i sommarhettan. Regnen skola driva honom hem till hålan. Spring och sjung med oss, Gråbror:»

»Men Djungelns Herre återvänder till Människan», upprepade Gråbror.

»Eja—jua! Är det Nya Språkets tid sämre för det?», svarade de.

Alltså, när Mowgli med tungt hjärta kom uppför de välkända klipporna till den plats, där han hade upptagits i flocken, fann han endast de Fyra, Baloo, som var nästan blind av ålderdom, samt den väldiga, kallblodiga Kaa, som låg ringlad kring Akelas tomma säte.

»Ditt spår slutar således här, Människopyssling?» sade Kaa, när Mowgli kastade sig ned med händerna för ansiktet. »Ropa ditt rop! Vi äro av samma blod, du och jag — människa och orm.»

»Varför slets jag inte i stycken av Rödhund?» jämrade sig ynglingen. »Min kraft har gått ifrån mig, och det beror inte på gift. Natt och dag hör jag dubbla fjät på mitt spår. När jag vänder på huvudet, är det som om någon i samma ögonblick gömde sig för mig. Jag spejar bakom träden, och han är ej där. Jag ropar, och intet rop svarar, men det är som om någon lyssnade och höll tillbaka svaret. Jag lägger mig ned, men jag finner ingen vila. Jag springer vårlöpningen, men den lugnar mig ej. Jag badar, men jag finner ingen svalka. Att döda gör mig sjuk, men jag har ej sinne för att slåss utom för att döda. Röda blomman brinner i min kropp, mina ben äro vatten — och — jag vet ej vad jag vill.»

»Vad tjäna långa tal till?» sade Baloo sakta, i det han vände huvudet åt det håll, där Mowgli låg. »Vid floden sade Akela, att Mowgli skulle driva Mowgli tillbaka till människoflocken. Detsamma har jag sagt. Men vem lyssnar nu till Baloo? Bagheera — var håller Bagheera till i natt? — vet det också. Det är lagen.»

»När vi möttes vid Kalla Hålorna, människopyssling, visste jag det», sade Kaa och vred sig litet i sina mäktiga ringlar. »Människa går till människa till sist, även om djungeln ej driver bort henne.»

Brydda men underdåniga tittade de Fyra på varandra och på Mowgli.