av djungeln veta, att människan är visast av alla. Om vi satte tillit till våra öron, skulle vi tro, att hon av allting, som finnes, är den dummaste.»
Höjande rösten tillade han:
»Människoungen har rätt i den här saken. Människor jaga i flock. Att döda en, innan vi veta, vad de andra tänka göra, är dålig jakt. Kommen, låtom oss se, vad denna Människa har för planer mot oss.»
»Vi gå inte med», brummade Gråbror. »Vi veta, vad vi vilja. Skallen hade varit färdig att bära hit vid det här laget.»
Mowgli hade betraktat en efter en av sina vänner, och hans bröst hävde sig och ögonen stodo fulla av tårar. Nu gick han fram, och i det han föll på ett knä, sade han:
»Vet inte jag, vad jag vill? Se på mig!»
De sågo ovilligt på honom, och när deras ögon gledo bort, kallade han dem tillbaka gång på gång, till dess håret stod på anda på deras kroppar och de darrade i varje lem, medan Mowgli stirrade och stirrade.
»Nå», sade han, »vem är hövdingen bland oss fem?»
»Du är hövdingen, Lille Bror», sade Gråbror och slickade Mowglis fot.
»Följ då med!» sade Mowgli, och de fyra följde i hans hälar, med svansarna mellan benen.
»Detta kommer av samlevnaden med Människoflocken», sade Bagheera, i det han smög sig efter dem. »Det finnes mera i djungeln nu än Djungellagen, Baloo.»
Den gamle björnen sade ingenting, men han tänkte så mycket mera.
Mowgli smög ljudlöst genom djungeln, i rät vinkel mot Buldeos väg, till dess han, böjande undan buskarna, såg den gamle mannen med musköten på axeln i jämn lunk följa det två dagar gamla spåret.
Som man kanske erinrar sig, hade Mowgli lämnat byn med den tunga bördan av Shere Khans färska hud på sina axlar, under det att Akela och Gråbror travade bakom, och därför var spåret mycket tydligt. Snart kom Buldeo till det ställe, där Akela, såsom redan har berättats, hade gått tillbaka och trasslat till alltsammans. Han slog sig ned och hostade och brummade och gjorde därpå små slag runt omkring i djungeln för att få rätt på spåret igen, och under hela tiden var han endast ett stenkast från dem, som stodo och bevakade honom. Ingen kan vara tystare än en varg, när han inte vill bli hörd; vad Mowgli angår, så kunde han, fastän vargarna tyckte att han rörde sig mycket klumpigt, komma och gå som en vålnad. De omringade den gamle mannen, som ett tumlarestim omringar en ångare i full fart, och medan de ringade in honom, samtalade de obekymrat, ty deras tal började under den lägsta andan av den skala, som olärda mänskliga varelser kunna höra. (Skalans motsatta anda begränsas av Mang Läderlapps höga pip, som endast mycket få människor alls kunna uppfatta. Vid den tonen vidtager alla fåglars, flädermössens och insekternas tal).
»Det här är roligare än allt dödande», sade Gråbror, när Buldeo lutade sig ned och snokade och pustade. »Han ser ut som en vilsegången gris i djunglerna nere vid floden. Men vad säger han?» frågade han, ty Buldeo gick på och mumlade ursinnigt.
Mowgli översatte:
»Han säger, att hela flockar av vargar måste ha dansat runt omkring mig. Han säger, att maken till spår har han aldrig sett i hela sitt liv. Han säger, att han är trött.»
»Han får nog vila sig, innan han får rätt på spåret igen», sade Bagheera kallt, där han smög sig kring en trädstam i den blindbockslek de alla lekte. »Men vad gör den där skinntorra varelsen i vanliga fall?»
»Äter eller blåser ut rök genom munnen. Människorna syssla alltid med munnarna», sade Mowgli; och de tysta spårarna sågo den gamle mannen stoppa och tända och blossa på en vattenpipa, och de gåvo noga akt på tobakens lukt för att vara säkra på att känna igen Buldeo i mörkaste natten, om så skulle behövas.
Nu kom en liten skara kolare nedför stigen, och naturligtvis stannade de för att tala med Buldeo, vars rykte som jägare sträckte sig minst tjugo mil omkring. De slogo sig alla ned och rökte, och Bagheera och de andra kommo fram och övervakade dem, under det att Buldeo började berätta historien om Mowgli, Djävulsbarnet, från början till slut, med tillägg och påhitt. Huruledes det var han
