inträffade under ett år, att Baloos ord gingo i fullbordan, och då fick Mowgli erfara, att hela djungeln böjde sig under en lag.
Det började med att vinterregnen nästan alldeles uteblevo, och Sahi Piggsvin berättade för Mowgli, när de möttes i ett bambusnår, att de vilda jamsrötterna höllo på att torka bort. Nu vet envar, att Sahi är löjligt granntyckt i valet av föda och endast vill äta det allra bästa och mognaste. Därför skrattade Mowgli och sade:
»Vad angår det mig?»
»Inte så mycket nu, sade Sahi och rasslade morskt på ett obehagligt sätt med sina piggar, »men längre fram få vi väl se. Säg, Lille Bror, dyker du ännu ned i den djupa fjällgölen nedanför Biklipporna?»
»Nej, det dumma vattnet håller på att alldeles gå sin väg, och jag har inte lust att bryta nacken av mig», sade Mowgli, som var fullt och fast övertygad om, att han visste lika mycket som fem andra av djungelfolket tillsammans.
»Se där något, som du förlorat. En liten spricka borde väl släppa in något litet visdom», sade Sahi och dök hastigt ned för att hindra Mowgli att rycka honom i nosborstet.
Mowgli gick och berättade Baloo, vad Sahi hade sagt. Baloo såg mycket allvarlig ut och mumlade halvt för sig själv:
»Om jag vore ensam, skulle jag byta om jaktmarker nu, innan de andra kommit på samma tanke. Men ändå... jakt bland främlingar slutar med strid, och de skulle kunna göra Människoungen illa. Vi få vänta och se, om mohva blommar»
Den våren blommade ej det av Baloo så högt skattade mohvaträdet. De grönaktiga, gräddfärgade, vaxgula blommorna voro dödade av hettan, innan de fötts, och endast några få, illaluktande kronblad föllo ned, när han, stående på bakbenen, skakade trädet. Så kröp, tum för tum, den omåttliga hettan in i djungelns hjärta och färgade den gul, brun och slutligen svart. Grönskan på hålvägarnas sidor brändes ihop till brutna trådar och hopslingrade band av något dött oting; de dolda kärren sjönko ned och hårdnade, behållande på sina kanter de sista, lättaste fotavtrycken, som om dessa hade varit gjutna i järn; de saftlösa klängväxterna föllo ned från träden, vid vilka de hade klamrat sig fast, och dogo vid deras fötter; bamburören vissnade och rasslade, när den heta vinden blåste, och mossan flagnade och föll av klipporna djupt in i djungeln, till dess de voro lika kala och lika heta som de i solglöden darrande blå rullstenarna nere i flodbädden.
Fåglarna och apfolket drogo tidigt norrut det året, ty de visste, vad som skulle komma; hjortarna och vildsvinen bröto långt ned på de förstörda byfälten och dogo där stundom mitt för ögonen på människor, som voro för svaga att döda dem. Chil Glada stannade kvar och blev fet, ty där fanns gott om as, och kväll efter kväll bar hon bud till de vilda djuren, som voro för svaga att söka sig till nya jaktmarker, att solen höll på att döda djungeln på tre dagars fågelflykt åt alla håll.
Mowgli, som aldrig hade vetat vad verklig svält ville säga, fick nöja sig med förlegad, tre år gammal honung, som han skrapat ut ur övergivna klippbikupor — honung, svart som slånbår och mjölig av torkat socker. Han jagade även efter larver, som borrat sig djupt in i trädens bark, och rövade från getingarna deras nya avföda. Allt villebråd i djungeln var nu intet annat än skinn och ben: och Bagheera kunde döda tre gånger under en natt utan att ändå bli mer än halvmått. Men bristen på vatten var det värsta, ty om än djungelfolket dricker sällan, måste det dricka mycket åt gången.
Och hettan fortfor och fortfor och sög upp all fuktighet, till dess slutligen Waingungas huvudfåra var den enda flod, som förde en liten sipprande vattenbäck mellan sina döda stränder; och när Hathi, den vilda elefanten, som lever hundra år och mera, såg en lång, smal, blå klippås sticka upp torr mitt i floden, förstod han, att det var Fredsklippan han såg, och då lyfte han upp snabeln och ropade ut Vattenfreden, såsom hans fader hade ropat ut den för femtio år sedan. Hjorten, vildsvinet och buffeln togo upp ropet med hesa röster, och Chil Glada flög i stora kretsar vida omkring och visslade och skrek ut budskapet.
Enligt Djungelns Lag är det belagt med dödsstraff att döda vid dricksplatserna, sedan en gång Vattenfreden blivit utropad. Skälet därtill är, att det är viktigare att dricka än att äta. Litet var i djungeln kan hanka sig fram, även
