Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


omedvetet hade sårat någon av djungelns gudar, ty utan tvivel stod djungeln emot dem. Så skickade de bud på hövdingen för den närmaste stammen av kringströvande gonder — små, kloka och mycket svarta jägare, som levde djupt in i djungeln och vilkas förfäder härstammade från Indiens äldsta ras — landets ursprungliga ägare. De bjödo gonden välkommen med det bästa de hade, och han stod på ett ben, med sin båge i handen och ett par förgiftade pilar stuckna genom sin hårknut, med halvt rädd och halvt föraktfull blick betraktande det uppskrämda byfolket och deras skövlade fält. De ville veta, om hans gudar — de gamla gudarna — voro vredgade på dem och vilka offer de skulle erbjuda. Gonden sade ingenting, men tog upp en länga av karela, den ranka som bar den vilda kurbitsen, och snodde den fram och tillbaka över tempeldörren i ansiktet på den stirrande röda indiska gudabilden. Så sträckte han ut sin hand i fria luften längs vägen till Kanhiwara och gick tillbaka till sin djungel och såg djungelfolket drivande fram genom den. Han visste, att när djungeln rör på sig, kunna endast vita människor ha hopp om att avleda den.

Man behövde ej fråga efter hans mening. Den vilda kurbitsen skulle komma att växa där de hade dyrkat sin gud, och ju hastigare de räddade sig undan, desto bättre för dem.

Men det går inte lätt att slita en by från dess fästen. De stannade kvar så länge någon sommarföda stod dem till buds, och de försökte plocka nötter i djungeln; men skuggor med lågande ögon bevakade dem och böljade framför dem till och med mitt på dagen, och när de sprungo förskräckta hem till sina murar, sågo de, att trädstammar, som de hade gått förbi för endast fem minuter sedan, hade fått barken avskalad och rispad av någon stor rovdjurstass. Ju mera de höllo sig inom sin by, desto djärvare blevo de vilda bestar, som hoppade och tjöto på betesmarkerna vid Waingunga. De kunde icke komma sig före med att lappa ihop och mura igen bakväggarna till de tomma fähusen, som vette mot djungeln; vildsvinen trampade ned dem, och vinrankorna med sina knöliga rötter skyndade efter och kastade sina slingor över den nyvunna marken, och det grova gräset reste sig som borst bakom vinrankorna.

De ogifta männen drogo först i väg och buro nyheten vida omkring, att byn var dömd. Vem kunde kämpa, sade de, mot djungeln eller djungelns gudar, när själva byglasögonsormen hade övergivit sitt hål under trägolvet kring fikonträdet? Och så minskades byns små affärsförbindelser med yttervärlden, i samma mån som de trampade stigarna över de öppna fälten blevo allt färre och osynligare. Och Hathis och hans tre söners nattliga trumpetande upphörde att störa dem; de hade ingenting mera att göra där. Säden på marken och utsädet i marken hade tagits. De yttre fälten började redan förlora sin form, och det var på tid att man vädjade till engelsmännens i Kanhiwara barmhärtighet.

På infödingarnas sätt förhalade de sin avresa från ena dagen till den andra, till dess de första regnen överraskade dem, de trasiga taken släppte in en flod, vattnet stod flera tum djupt på betesmarkerna och allt grönt sköt upp med fart efter den heta sommaren. Då vadade de i väg, män, kvinnor och barn, i det bländande heta morgonregnet, men vände sig helt naturligt om för att kasta en avskedsblick på sina hem.

När den sista förkrossade familjen tågade i rad ut genom byporten, hördes braket av fallande bjälkar och halmtak bakom murarna. De sågo en blank, ormlik svart snabel höjas ett ögonblick och slänga omkring genomblöt halm. Så försvann den, och det hördes ett nytt brak, åtföljt av ett gällt skrik. Hathi höll på att plocka halmtaken från hyddorna, alldeles som man plockar näckrosor, och en återstudsande bjälke träffade honom och gjorde honom illa. Det behövdes bara detta för att släppa hela hans styrka lös, ty av alla varelser i djungeln är den vilda elefanten, när han råkar i raseri, den mest hänsynslösa ödeläggaren. Han sparkade bakut mot en lermur, som gick i småsmulor för stöten och smälte till en gul mörja i det forsande regnet. Därpå svängde han runt och skrek och rasade genom de smala gatorna, vräkte omkull hus till höger och vänster, splittrade de skröpliga dörrarna och böjde upp takstolarna. Och bakom honom rasade hans Andra