Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


om det är knappt om villebrådet; men vatten är vatten, och när det endast finnes en källa för törstens stillande, måste all jakt upphöra, när djungelfolket går dit för att släcka sin törst. Under goda årstider, när det fanns gott om vatten, fingo de, som kommo ned till Waingunga, eller vilket vattendrag som helst, för att dricka, sätta sina liv på spel, och faran utgjorde en inte ringa del i det nattliga livets tjuskraft. Att smyga sig ned så skickligt, att inte ett löv rörde sig; att vada till knäna på grunden, där vattnets dån överröstar alla buller bakifrån; att dricka med en blick bakåt över ena skuldran, med varje muskel färdig att ta ett förtvivlat språng i häftig skräck; att rulla omkring på den sandiga brädden och så återvända med drypande och stinn mule till den beundrande hjorden, det var någonting, vari alla blankbehornade unga bockar hade sin förtjusning just på grund av att de visste, att i vilket ögonblick som helst Bagheera eller Shere Khan kunde rusa på och slå ned dem. Men nu var det slut med denna lek på liv och död, och djungelfolket kom, utsvultet och trött, till den sinande floden — tiger, björn, hjort, buffel och vildsvin tillsammans — drucko det skämda vattnet och hängde där, alltför utmattade att gå sin väg.

Hjorten och vildsvinet hade drivit omkring hela dagen, sökande efter någonting bättre än torr bark och vissnade löv. Bufflarna hade inte funnit någon göl att svalka sig i och någon gröda att stjäla. Ormarna hade lämnat djungeln och kommo ned till floden i hopp att kunna fånga en vilsekommen groda. De slogo sina ringlar kring våta stenar och sökte inte ens hugga, när ett bökande svins tryne störde dem. Flodsköldpaddorna hade för länge sedan dödats av Bagheera, den skickligaste bland alla jägare, och fiskarna hade begravit sig djupt i den spruckna gyttjan. Endast Fredsklippan låg tvärs över grunden, lik en lång orm, och de små trötta vågkrusningarna fräste, när de torkade mot klippans heta sidor.

Det var dit Mowgli nattetid kom för att söka svalka och sällskap. Den hungrigaste bland hans fiender skulle nu knappast ha brytt sig om pojken. Hans nakna skinn kom honom att se magrare och eländigare ut än någon annan i djungeln. Hans hår hade blekts och linfärgats av solen; hans revben stodo ut som sprötena i en korg, och knölarna på hans knän och armbågar efter krypandet på alla fyra gåvo hans skrumpna lemmar utseendet av kantiga grässtrån. Men ögat under den toviga pannluggen var kallt och lugnt, ty Bagheera, hans rådgivare under denna bekymmerfulla tid, hade rått honom att röra sig lugnt, jaga sakta och aldrig under några förhållanden förlora sitt lynnes jämvikt.

»Tiden är ond», sade Svarte Pantern en glödhet afton, »men det går över, bara vi kunna leva till slutet. Är din mage full, Människounge?»

»Nog har jag mat i magen, men jag har ingen nytta av det. Tänk dig, Bagheera, om regnet har glömt bort oss och aldrig kommer igen?»

»Prat. Vi skola se mohva åter i blom och alla de små hjortkalvarna feta av färskt bete. Kom med till Fredsklippan, så få vi höra nyheter. Sitt upp på min rygg, Lille Bror.»

»Det är inte rätta tiden nu att bära bördor. Ännu kan jag stå på mina egna ben, men — ja, inte äro vi några gödda oxar, vi två.»

Bagheera lät blicken glida utefter sin ruggiga, dammiga sida och viskade:

»I natt dödade jag en stut under oket. Så djupt har jag nu sjunkit, att jag tror, att jag inte vågat ta språnget, om han hade varit lös. Oau!»

Mowgli skrattade.

» Ja, vi äro ena väldiga jägare nu», sade han. » Jag är mycket tapper — i att äta mask.»

Och så följdes de åt genom den rasslande småskogen ned till flodstranden och det spetsverk av skär och grund, som löpte ut från den åt alla håll.

»Vattnet kan inte leva länge», sade Baloo, som slöt sig till dem. »Se dit över! Där se stigarna ut som människovägar.»

På den bortre strandens jämna slätt hade det styva djungelgräset dött på rot och i döden förvandlats till mumier. De av hjort och vildsvin upptrampade spåren, alla i riktning mot floden, hade randat den färglösa slätten med dammiga rännor genom det tio fot höga gräset, och tidigt som det var, var varje lång gata full av djur, som skyndade att