Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


komma först till vattnet. Man kunde höra hindarna och kalvarna fnysa i det snustorra dammet.

Uppåt floden, just där den tröga fåran krökte sig kring Fredsklippan, stod med sina söner som väktare av Vattenfreden Hathi, den vilda elefanten, avtärd och grå i månskenet, vaggande fram och tillbaka — evigt vaggande. Ett stycke nedanför honom syntes hjortarnas förtrupp; nedanför dessa åter vildsvinet och den vilda buffeln, och på motsatta stranden, där de höga träden växte ända ned till flodbrädden, låg den plats, som hade upplåtits åt köttätarna: tigern, vargarna, pantern, björnen och de andra.

»Vi lyda i sanning under en lag», sade Bagheera, i det han vadade ut i vattnet och tittade bort mot raderna av knäppande horn och stirrande ögon, där hjort och vildsvin knuffade varandra fram och tillbaka. »God jakt, I alla av mitt blod», tillade han, i det han sträckte ut sig i hela sin längd med ena sidan ovanför vattnet. Därpå fortsatte han mellan tänderna: »Men om inte lagen vore, vilken härlig jakt skulle det inte bli!»

Hjortens snabbspända öra uppfångade den sista meningen, och en förskräckt viskning löpte genom leden.

»Freden! Minns freden!»

»Fred där, fred!» snörvlade Hathi, den vilda elefanten. »Freden består, Bagheera. Här är inte passande tillfälle att tala om jakt.»

»Vem skulle veta det bättre än jag?» svarade Bagheera och blängde med sina rullande, gula ögon uppåt floden. »Jag har blivit en sköldpaddsätare, en grodätare. Ngaayah! Kunde jag bara också livnära mig genom att tugga grenar!»

»Ingen skulle önska det högre än vi», bräkte en ung hjort-kalv, som hade fötts först denna vår och som alls inte tyckte om Bagheeras yttrande. Hur utmattat djungelfolket än var, kunde inte ens Hathi låta bli att småfnissa, under det att Mowgli gapskrattade, där han låg på armbågarna i det varma vattnet och sparkade upp skum med fötterna.

»Väl talat, lille hornknopp», muttrade Bagheera. » När freden är till ända, skall jag minnas de orden och dig också», tillade han och såg skarpt genom mörkret för att nästa gång med säkerhet kunna känna igen kalven.

Hur fruktan fick sin makt i djungeln.