Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


flås, och så liknar han honom vid en kokosnöt. Akta dig att han inte gör som den mogna kokosnöten.»

»Vad gör den då?» sade Mowgli och glömde sig för ögonblicket, ehuru det var en av de äldsta gåtorna i djungeln.

»Krossar ditt huvud», sade Bagheera lugnt och doppade honom ännu en gång.

»Det är inte vackert att skoja med din lärare», sade björnen, när Mowgli hade blivit doppad för tredje gången.

»Inte vackert! Nej, det vill jag lova. Den där nakna bytingen springer hit och dit och ställer till apupptåg med dem, som en gång varit goda jägare, och rycker för nöjets skull de främsta bland oss i morrhåren.»

Det var Shere Khan, Halte tigern, som kom linkande ned till vattnet. Han dröjde ett ögonblick för att fröjda sig åt den uppståndelse han framkallade bland hjortarna på andra stranden; därpå sänkte han sitt fyrkantiga, veckiga huvud i vattnet och började lapa, i det han brummade:

»Djungeln har blivit en barnkammare för nakna ungar. Se på mig, människounge!» Mowgli såg eller, rättare, stirrade på honom så övermodigt han kunde, och inom en minut måste Shere Khan, som blev allt oroligare, vända bort sin blick.»

Människounge hit och människounge dit!» morrade han och fortsatte att dricka. »Ungen är varken någon människa eller någon unge, eljest skulle han ha blivit rädd. Nästa år måste jag väl be honom om lov att dricka. Aurr!»

»Ja, det kan nog hända det», sade Bagheera, i det han såg honom skarpt in i ögonen. »Det kan nog hända det. Tvi, Shere Khan! Vad är det för en ny skändlighet du nu fört med dig hit?»

Halte Tigern hade doppat sin haka och käk i vattnet, och mörka, oljiga strimmor flöto ned för floden.

»Människa», sade Shere Khan kallt. » Jag dödade för en timme sedan.»

Och han fortfor att spinna och morra för sig själv. Raden av vilddjur rörde sig och vaggade fram och tillbaka, och en viskning steg upp och växte till ett rop:

»Människa! Människa! Han har dödat människa!» Därpå blickade alla bort mot Hathi, den vilde elefanten, men han tycktes ingenting ha hört, Hathi låtsar aldrig om någonting, förrän tiden är inne, och detta är en av orsakerna till att han lever så länge.

»Att just nu döda människa! Fanns det då inte något annat villebråd?» sade Bagheera föraktfullt och drog sig bort från det förorenade vattnet, i det han skakade den ena tassen efter den andra på kattsätt.

»Jag dödade därför att det föll mig in — inte för föda.» — Det förskräckta viskandet började åter, och Hathis lilla vaksamma vitöga riktades skarpt mot den plats, där Shere Khan stod. — »För att det föll mig in», fortfor Shere Khan med släpande röst. »Nu kom jag för att dricka och göra mig ren. Är det någon, som kan förbjuda mig det?»

Bagheeras rygg började bukta sig som ett bamburör i stark blåst; men Hathi lyfte upp sin snabel och talade lugnt:

»Du dödade därför att det föll dig in?» frågade han, och när Hathi ger en fråga, är det bäst att svara.

»Just så. Det var min rätt och min natt. Det vet du, o Hathi!» sade Shere Khan och talade nästan artigt.

»Ja, jag vet», svarade Hathi, och efter en kort tystnad återtog han: »Har du druckit dig otörstig än?»

»Ja, för i natt.»

»Gå då! Floden är för att dricka ur och inte för att sölas ned. Ingen annan än Halte Tigern skulle ha skrutit över sin rätt under dessa tider, då... då vi allesammans få lida... människor och djungelfolk lika. Ren eller oren, gå till din håla, Shere Khan!»

De sista orden smattrade fram som från silvertrumpeter och Hathis tre söner rullade fram ett halvt steg, men det var onödigt. Shere Khan smög sig bort utan att våga knorra, ty han visste, han som alla andra, att när allt kommer omkring, så är dock Hathi djungelns herre.

»Vad är det för rätt Shere Khan talar om?» viskade Mowgli i Bagheeras öra. »Att döda människa är alltid skamligt. Lagen säger så. Och ändå säger Hathi...»

»Fråga honom! Jag vet ingenting, Lille Bror. Rätt eller inte rätt, om inte Hathi hade talat, skulle jag ha givit den där halte slaktaren en läxa. Att komma till Fredsklippan strax efter att ha dödat en människa — och skryta med det, det kan passa en schakal. För resten förorenade han det goda vattnet.»