riksdagen måste utgå från avsevärt lägre inkomstberäkningar från vissa inkomsttitlar än Kungl. Maj:t upptagit i den föreliggande statsverkspropositionen. Tyvärr har jag fått alltför rätt i mitt senare uttalande, det torde icke dröja länge innan vi ha att vänta på riksdagens bord en proposition, i vilken Kungl. Maj:t föreslår nya inkomstberäkningar jämte ett förslag, huru den befintliga bristen skall täckas. Nu finnes ett tillfälle, då enligt min mening kammaren gör rätt att visa sparsamhet genom att avslå Kungl. Maj:ts framställning att nu anslå medel för att inrätta ett nytt vetenskapligt institut.
Innan riksdagen beslutar inrättandet av ett vetenskapligt institut för ett nytt och oprövat ämne, är det skäl i att noggrant överväga, om tidpunkten är lämplig att nu skrida till detta företag och om den utväg, som väljes, verkligen är den rätta och betryggande för det nya ämnets lyckliga utveckling.
I riksdagsmotion i fjol framhålles rasbiologiens stora sociala betydelse, och att den ställer i utsikt praktiska resultat till ledning för lagstiftningsarbete inom icke avlägsen framtid. Om man tager del av den berömde ärftlighetsforskaren professor Ervin Bauers föredrag i Lund, som blivit offentliggjort i Svenska Läkartidningen, så skall man emellertid finna den bestämda uppgiften, att en karakteristisk egenskap hos de ärftliga anlagen just är, att de icke på minsta sätt påverkas av levnadsförhållandena. Icke ens genom de bästa sociala reformer och genom den bästa uppfostran kunna de ärftliga anlagen påverkas. Detta är ett av vetenskapen fastslaget faktum. Den medicinska rasbiologien är en rent teoretisk vetenskap, som har att utreda ärftlighetslagarna hos människan beträffande såväl de normala som de sjukliga anlagen. Den intager alltså icke någon principiell särställning i förhållande till övriga teoretiska medicinska vetenskaper, ehuru den fordrar en egen arbetsmetod och särskilda hjälpmedel.
Professor Lennmalm framhåller, att rasbiologiens praktiska resultat ännu äro att betrakta som luftslott. Detta yttrande ingiver uppenbarligen ringa förhoppningar att man på grund av den rasbiologiska forskningens resultat skall kunna vidtaga åtgärder av rashygienisk betydelse, d. v. s. en reglering av könsurvalet och barnalstringen.
Som ett rådgivande ämbetsverk för lagstiftningsåtgärder kan alltså icke ett rasbiologiskt institut inom överskådlig framtid tänkas tjänstgöra.
Under sådana förhållanden måste man allvarligt överväga, om icke minoriteten inom Karolinska institutets lärarekollegium har rätt i sin åsikt, att rasbiologien rätteligen bör utvecklas såsom en vetenskapsgren vid en medicinsk högskola. Bland de vetenskapsmän inom Karolinska institutet, som röstade för denna utväg, återfinnas just representanterna för biologiska vetenskapsgrenar: anatomien, fysiologien, patologien och bakteriologien, som närmast giva förutsättningar att rätt bedöma den för den rasbiologiska vetenskapen lyckligaste organisationsformen.
Anatomen, professor Müller, har i Karolinska institutets
