därför att han motiverade detta med vårt statsfinansiella läge, utan därför att han sökte göra detta även ur rent vetenskaplig synpunkt. trodde verkligen icke, att herr Röing var kompetent att bedöma saken ur den synpunkten, men det var ju så, att herr Röing yttrade sig även i föregående fråga med stor åtminstone låtsad sakkunskap och kanske han under den korta tid, som därefter förrunnit, hunnit förvärva sig sakkunskap även på detta område.
Jag vill säga, att sällan någon fråga blivit så grundligt genomdebatterad i statsutskottet som just den förevarande frågan. Vi ha diskuterat den 2 ½ timmar i plenum, och detta visar, att statsutskottet har ägnat mycken uppmärksamhet åt den, utom det arbete, som lagts ned på densamma i andra avdelningen.
Man kan naturligtvis, om man vill företrädesvis lägga statsfinansiella synpunkter på denna fråga och säga: var skola vi taga medel till detta nya institut? Visserligen sade riksdagen i fjol alldeles bestämt ifrån, att den ville hava en utredning om denna sak och sedan denna utredning blivit slutförd skulle resultatet framläggas för riksdagen. Det är vad som skett nu, och jag kan icke se annat, än att riksdagen bundit sig genom det uttalande, som gjordes i fjol. Statsutskottets utlåtande i ämnet bifölls då enhälligt utan debatt av riksdagen, och då tycker jag, att man icke gärna nu kan gå emot denna sak och sålunda avslå förslaget. Själva anslagsfrågan ligger ju så, att man icke tar medel direkt på skattevägen, utan man tar dem från en fond, som man mycket väl kan säga är av den natur, att det är lämpligt, att man använder dess pengar för här ifrågavarande ändamål.
Jag skall icke närmare gå in på det uttalande, som herr Röing hade angående de delade åsikterna bland vetenskapsmännen om, huru man skulle lägga detta arbete vetenskapligt, men det är alldeles tydligt, att om man skulle kunna tänka sig, att detta forskningsarbete, som berör en vetenskapsgren, som är relativt ny, skulle kunna fortfarande utveckla sig och det skall bliva kontinuitet i detta fall, så måste det här bli ett institut och icke, som ett par professorer vid Karolinska institutet föreslagit, en personlig professur. Den forskare, det här gäller och som utbildat denna forskningsgren i vårt land, docenten Lundborg, är nu 53 år gammal och har kanske endast ett tiotal år på sig för att ytterligare fullfölja sina arbeten. Då är det nödvändigt att så snart som möjligt ge honom de resurser, som han behöver, för att kunna så att säga stabilisera denna vetenskap i vårt land och för att få utbildade nya krafter, som kunna övertaga arbetet en gång, när han icke längre kan sköta detsamma. Och vad blir resultatet, ifall vi skulle gå på herr Röings avslagsyrkande? Jo, det bleve att man toge ifrån docenten Lundborg det anslag han redan sedan flera år haft att uppbära. Han har haft 15,000 kronor sedan några år tillbaka i anslag för att bedriva ärftlighetsforskningar. Det skulle man taga ifrån honom och därmed ställa honom alldeles utanför möjligheten att kunna fortsätta t. o. m. det arbete, som han har sysslat med en följd av år. Följden skulle kanske också bliva den, att han måste lämna vårt land och övergå i annat lands tjänst, vilket
