ras, som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju, att medan vi äro ytterst angelägna om att föra stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi icke alls angelägna om att se till, huru vi skola bevara och skydda vår egna svenska folkstock. Det är verkligen på tiden att detta sker. Och när det dessutom här i landet finnes en man, som genom sina forskningar, speciellt över vissa blekingesläkter, dokumenterat sig såsom en framstående rasbiolog och därigenom även fått en viss europeisk ryktbarhet, och när det kan hända, att denne man t. ex. skulle kunna falla ifrån eller ge sig av till ett annat land, innan detta institut kommit till stånd, då måste vi säga oss, att det är ett riksintresse av första ordningen att nu skapa möjlighet att under hans sakkunniga och insiktsfulla ledning börja med detta institut och där få in krafter, som kunna arbeta på detta område och hjälpa till att få i gång en systematisk undersökning av hithörande förhållanden för att sedermera en gång i raspolitiskt hänseende draga forskningens praktiska konsekvenser.
Jag är på det allra högsta förvånad över herr Röings uppträdande i denna fråga. Jag vill icke påstå, att bakom detsamma kan ligga några inspirationer från håll, som ur rasbioloigsk synpunkt kunna hava några intressen att bevaka. Men sanerligen är det icke, på grund av vad man förut från dylikt håll låtit komma till synes, så, att man närmast vädrar, att i denna fråga också funnes en strid mellan olika nationaliteter.
Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.
Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Den siste ärade talaren uttryckte sin förvåning över, att någon lekman vågade säga sitt ord i denna fråga. Jag skall emellertid meddela, att jag skall hålla ett helt kort anförande i frågan och att jag rörande detta ärende förhört mig med en av vårt lands förnämsta auktoriteter på området och därvid fått samma upplysningar som herr Röing nyss framlagt. Herrarna torde erinra sig, att för ett par år sedan författades av docenten Lundborg en bok om en viss blekingesläkt — en degenererad släkt — och dess öden. Denna bok väckte mycket stort uppseende i landet, och det var också den, som drog uppmärksamheten till docenten Lundborg. Huruvida hans senare arbeten äro jämförliga med detta synnerligen samvetsgrant utarbetade verk, därom kan jag icke yttra mig. Emellertid torde det väl närmast hava varit denna herr Lundborgs bok om den blekingska släkten, som givit anledning till att detta ärende helt hastigt har blivit en fråga för dagen. Många torde föreställa sig, att om det institut, som bär föreslagits, upprättas, skulle genom detta möjlighet vinnas att förändra och förbättra vårt släkte och vår ras. Så är emellertid icke fallet, enligt de upplysningar, som blivit mig meddelade från vetenskapligt håll. Jag
