vågar visst icke framställa mig själv som auktoritet. Jag har blott velat sammanfatta några av de tankar, som till mig framfördes vid mitt samtal med en sakkunnig vetenskapsman.
Nu har emellertid statsutskottet inkommit till riksdagen med en hemställan om inrättande av ett rasbiologiskt institut. Och då herr Engberg påstår, att detta är avsett att skydda den svenska folkstocken, och att man nu uppgör ättartavlor över hundar och hästar, kor och får och svin, men den svenska folkstocken ville man icke skydda, så tror jag, att syftet här blivit missuppfattat. Det kan naturligtvis i varje fall icke vara skäl att avslå framställningen om ett institut på den grund, att man därmed icke kan erhålla förbättrad svensk ras, ty det har naturligtvis sin vetenskapliga betydelse under alla förhållanden. Men när vi i nuvarande tid i vårt land icke kunna åstadkomma anslag till universiteten — herr Röing påpekade också detta förhållande — så bör man ha all anledning att spörja om anledningen till, att man kommer fram med ett förslag om en rasbiologisk institutions inrättande; varför vidtar man då icke i stället den åtgärden, att man anordnar en professur i ämnet vid ett universitet? Vi hava icke råd, säger man, att inrätta behövliga professurer, då det behövs. Men här har man råd att inrätta ett helt ämbetsverk, som enligt utskottets utlåtande skulle kosta staten 67,500 kronor, och som naturligtvis i framtiden skulle komma att draga ytterligare kostnader för institutets utveckling. Det torde vara kammarens ledamöter lika bekant som för mig att det vore nyttigare att i stället för ett institut inrätta en professur därför, att en professur har till uppgift att sprida sin vetenskap i vidare kretsar. Det är nämligen den undervisning, som medföljer en professur, som verkar befruktande; det är undervisningen som besitter den befruktande egenskapen, varigenom anhängare och vänner förvärvas för den sak man önskar främja. Jag tror därför, att man vunne långt mera genom tillsättandet av en professur eller genom att fortfarande tillhandahålla docenten Lundborg det anslag, han hittills haft. Jag är övertygad om, att han i sitt privata arbete kan bedriva långt vidsträcktare propaganda för denna vetenskap än han kommer att göra som chef för ett rasbiologiskt institut. I senare fallet blir han ämbetsmannen och tjänstemannen med den fasta lönen, som garanterar honom den framtid, han såsom andra människor naturligtvis i främsta rummet siktar till, och det är ju inte att undra på. Jag tror, att han kan verka långt mer som enskild vetenskapsman än som chef för ett institut. Det är icke första gången man i vårt land öppnat dylika institut av frejdade vetenskapsmän, Berzelius öppnade ett kemiskt institut, och även på fysikens område har ett institut en gång blivit inrättat — av vem, det erinrar jag mig inte för ögonblicket. Men det gick med båda dessa institut, som icke direkt voro anknutna till någon läroanstalt utan voro av mera privat natur — huruvida de hade statsunderstöd, därom känner jag intet —, att de, trots de stora vetenskapsmän, som stiftat dem, till slut tvungos att upphöra. Även detta institut torde hotas av en viss osäkerhet för sin framtid.
Jag får alltså säga, att det hade varit mig kärare — och det
