Sida:Andra kammarens protokoll vid lagtima riksmötet år 1921 Nummer 42 Sida 48 d.pdf/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
61 Nr 42.
Fredagen den 13 maj.

densamma en gång skall användas för det ändamål, för vilket den egentligen är avsedd.

Herr Jönsson i Revinge ansåg, att riksdagen borde gå med på att bifalla anslaget och taga beloppet ur denna fond, emedan riksdagen därmed befrämjade en fråga av social natur. Nej, herr Jönsson, så är ej förhållandet. Herr Jönsson hade rätt i det, som han uttalade i början av sitt anförande, när han yttrade sig om betydelsen av rasens fortplantning; det är på det området man möjligen om ett eller annat århundrade kan vänta sig någon nytta av ett rasbiologiskt institut, men sannerligen man ur social synpunkt kan få någon nytta av detsamma under de närmaste åren.

Jag anser, att när meningarna äro så delade bland vetenskapsmännen och det statsfinansiella läget är sådant, att man icke ens kan anslå medel för att bereda till exempel Karolinska institutet tillfälle att för sitt bibliotek prenumerera på framstående vetenskapliga arbeten, av vilka det är i behov, det då vore egendomligt att nu anslå medel till ett fullständigt nytt vetenskapligt institut. Detta hindrar likväl icke, att jag anser, att den ärade talaren på Malmöbänken har rätt däri att meningarna icke äro delade, att det arbete är synnerligen förtjänstfullt, som docenten Lundborg nedlagt på att undersöka vissa släkter århundraden tillbaka, och att han kommit till rätt så uppseendeväckande resultat. Men kunna vi icke trots detta, i det läge frågan nu kommit och då riksdagen bör se till, att det sparas, allt vad sparas kan, om icke mycket viktiga intressen därvid åsidosättas, åtminstone för i år avstå från att bevilja anslag till detta nya vetenskapliga institut.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.


Herr Lindström i Mörby: Herr talman, mina herrar! Det är ett oväntat motstånd, utskottet och Kungl. Maj:ts förslag rönt: och då jag är mycket intresserad av detta förslag, har jag velat göra mitt lilla till för att stödja det, ehuru jag inte haft tillfälle att studera handlingarna i ärendet.

Vad som för mig i denna sak är avgörande, är det faktum, att det svenska folket, om vars framstående egenskaper en talare här nämnt några ord, synes hålla på att bli degenererat, släktet håller på att försämras. Jag skall icke här gå in på frågan om orsakerna till detta förhållande, men jag vill erinra om allt vad som sammanhänger med landets industrialisering: flykten från landsbygden till städerna, befolkningens anhopning i trånga industricentra och arbetets överflyttande från att ha utförts i fria luften till ofta instängda och osunda lokaler.

I detta sammanhang vill jag också nämna, hurusom denna landets industrialisering har fört med sig en relativ förminskning utav det folklager, som i rasbiologiskt hänseende har synnerligen stort värde, nämligen bondebefolkningen.

En yttring av denna begynnande degeneration är det förhållandet, att de i etiskt och intellektuellt avseende mer värdefulla samhällslagren äro mindre fruktsamma än de i rasbiologiskt hänseende