Sida:Andra kammarens protokoll vid lagtima riksmötet år 1921 Nummer 42 Sida 48 d.pdf/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
’’’Nr 42.’’’ 62
Fredagen den 13 maj.

mindre värdefulla Det är en iakttagelse man gjort, att på ju lägre en människa står, dess större är hennes sexuella produktionsförmåga. Genom att dessa lägre stående befolkningslager föröka sig i större utsträckning än de högre stående och värdefullare komma de mindre värdefulla att ökas och ökas och tränga undan de högre och värdefullare.

Här har sagts — vilket väckt min förvåning i mycket hög grad — att rasbiologien icke kan göra något för att förbättra släktet. Det är sant, att miljön icke förbättrar arvsanlagen, men nog kan man genom sociala åtgärder göra mycket för att förhindra släktets försämring och förbättra detsamma. Jag tar ett sådant exempel som detta: låt oss komma med en social lagstiftning, som gör det möjligt för de värdefullare skikten att tidigare gifta sig och sätta barn i världen, att föröka, sig i samma proportion som de lägre stående, sa är detta en åtgärd till bevarande av folkrasen, sådan den för närvarande är.

En föregående talare på Skånebänken har antytt åtgärder i en annan riktning till förbättring av folkrasen.

Nu säger man, att vi ha vår sociala lagstiftning, som står mycket högt. Ja, visserligen, men det är så med den sociala lagstiftningen, att den vilar på en del allmänna föreställningar, som filosofer och sociologer planterat in i okritiska sinnen, och vilka föreställningar äro oriktiga. Dylika villomeningar ha lett utvecklingen in på sidospår, vilket medfört ödesdigra följder för släktet och folket. Bland uppenbara sådana villomeningar kan man framhålla tron på miljöns allmakt — en sak som även här berörts — och människors likhet och förvissningen om de förvärvade egenskapernas ärftlighet. Därför att vår sociala lagstiftning är byggd på sådana villomeningar har denna lagstiftning kommit på sned.

Det har sagts, att det biologiska livets lagar äro eviga och oföränderliga och att man lika litet kan rubba dem som man kan rubba tyngdlagen. Men den lagstiftning, som är ett människoverk, får icke gå stick i stäv mot de biologiska lagarna utan anpassa sig efter, stå i samklang med dem, först då verkar den gott, annars snarare ont. Och för att få en social lagstiftning, som står i samklang med de biologiska lagarna, måste man känna dessa lagar. Vi måste för att få en god social lagstiftning målmedvetet inrikta oss på att lära känna vart folks biologiska lagar och ärftlighetslagarna.

Det är just detta, som är malet för det tilltänkta rasbiologiska institutet. Men för att kunna ordentligt undersöka ärftlighetsförhållandena bland vårt folk är det icke nog med att det finnes en professor som sitter på sitt ämbetsrum och studerar, utan utredningen om de ärftliga förhållandena och sjukdomars och andra egenskapers nedärvning måste företag i den mest rikliga omfattning och sålunda icke inskränka sig till enstaka företeelser utan åsyftar ett hela släktet omfattande material, och detta material måste först och främst insamlas ute i bygderna och sedan i andra hand, när det kommer till institutet, sovras och kritiskt bearbetas, innan något vetenskapligt resultat därur kan utvinnas. Det är för att nå sådana