Nilsson i Tånga yttrade. Herr Nilsson förklarade nämligen att han gärna skulle framställt ett yrkande angående ett fortsatt årsanslag av ungefär samma omfattning som hittills, genom vilket hela frågan kunnat skjutas upp på ett år. Han fann sig emellertid av formella skäl förhindrad att göra ett sådant yrkande.
Jag skall då först be att med några ord få erinra om vårt lands insatser på det område, som berör ärftlighetsforskningen. Vi ha gjort insatser på detta område, som vi alla ha reda på, men som kanske icke riktigt setts i sammanhang med den diskussion, som här förts.
Här har nämnts österrikaren Mendels namn upprepade gånger. Det har nämnts, att det var rätt länge sedan han gjorde de undersökningar, som blivit grundläggande för den nuvarande ärftlighetsforskningen såväl beträffande växter och djur som på människans område. Men Mendel dog. utan att hans undersökningar nått ut i världen och först vid sekelskiftet upptäcktes de av andra. Man snokade då upp ur gamla gömmor de undersökningar med ärter, som den österrikiske patern hade gjort ett par årtionden tidigare och som kastade nytt ljus över vissa förhållanden, som man dittills inte haft blick för. Så slungades hans tankar ut i världen, och de kommo också hit till Sverige. Här både vi redan då en organisation för förädlingen av våra kulturväxter i Sveriges allmänna utsädesförening vid Svalöv, och en av de då unga männen där — vi känna nu alla hans namn — Herman Nilsson-Ehle, kunde med hjälp av ett försöksmaterial, som var större än det någon annan samtidigt levande man förfogade' över, ytterligare klarlägga de Mendelska nedärvningslagarna. Han kunde visa, att dessa lagar spårades snart sagt på varje punkt i arbetet på Svalöv, och han och hans kamrater kunde genom att tillämpa dessa i de praktiska arbetet framdraga nya rikt givande former av våra kulturväxter. Jag skall här endast nämna att det lyckats att av vete framdraga nya stammar, vars avkastning ligger omkring 45 % högre än de gamla lantvetesorternas. Arbetet på Svalöv har utformats i ett system, som gett framförallt våra sydsvenska lantmän den ena rikt givande varieteten av våra kulturväxter efter den andra. Ju mera denna ärftlighetsforskning och förädlingsarbetet på växtområdet bredes ut över hela landet, dess mera hoppas vi också, att det skall lyckas att framställa kulturväxter, som kunna giva Mellansveriges och Norrlands lantbrukare bättre skördar, än de hittills erhållit.
Vi ha sålunda intagit en rangplats här i Sverige på ärftlighetsforskningens område i vad det angår lantbrukets kulturväxter. Fullt så långt ha vi inte kommit beträffande våra djurraser, men mer än något annat land ha vi dock blivit förtrogna med, att djurens produktiva egenskaper kunna höjas genom förståndigt urval. Vi ha alla hört. talas om våra kontrollföreningar och det forskningsarbete, som lett i bevis, på vilka vägar vi t. ex. kunna skaffa fram kreatursraser, som giva fetare mjölk, än tidigare varit fallet. Det torde också vara bekant, att forskningsarbetet på denna punkt tagit en rask fart i andra länder — jag nämner framför allt Amerika, men kunde också taga andra exempel. På vissa områden intager vårt grannland Norge en framskjuten plats.
