Vi kunna också se på ett annat område, där ärftlighetsforskningen givit positiva resultat. Var och en, som någon gång haft sinne för att forska i sin egen släkts historia, och kunnat följa sin släkt generation efter generation tillbaka — flertalet av oss kommer därvid snart fram till bönderna och lantbefolkningen — skall gripas av intresse att få reda på vad som varit de utmärkande egenskaperna hos den ena eller andra generationen och varifrån den man eller den kvinna, som nu lever, har fått den eller den egenskapen. Jag vet av egen erfarenhet, att var och en, som gör ett sådant studium, skall fattas av allvaret däri. — Här har från Malmöhuslänsbänken av en talare visats hän på kraftiga medel, som skulle kunna bli resultat av en ärftlighetsforskning på människans område. Jag vill helst gå förbi diskussionen om dylika, då jag icke tror, att det är i detta hänseende som detta forskningsarbete har sin största betydelse. Men samtidigt vill jag betona, att jag tror, att det i den form av forskningsarbete, som på denna punkt kan sättas i gång, ligger ett mycket starkt moment av självuppfostran för vårt folk. Man står här inför de allvarsammaste problem livet kan bjuda, t. ex. inför frågan: vilka egenskaper kan jag överföra på mina barn och dessa senare vidare. Man kommer också härvid lätt in på spörsmål av så djupt ingripande natur, att de få betydelse på det sociala området. Vi skola här inte vänta snabba eller hastigt omstörtande resultat, men vi kunna vänta klarhet över ännu dunkla områden i vårt folkliv, och ju större den klarheten blir, dess bättre kunna de, som komma i nästa generation och den därpå följande, stifta de lagar och träffa de föranstaltningar, som kunna vara behövliga för att fostra lyckligare släkten.
Vad som i denna fråga kan göras, kan inte bli något hastverk, men därför är det så mycket viktigare, att sätta i gång med arbetet. Och när man i vårt land på detta område — såsom vi alla äro eniga om — redan gjort ett duktigt arbete, när det här rör sig om någonting, som kan ha betydelse för kommande släkten, tror jag, – särskilt nu, när statsutskottet granskat ärendet och står enhälligt om sin tillstyrkan — att det lilla ordet om »sparsamhet» denna gång kan läggas åt sidan.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag vill inte
försvaga det starka intryck, som herr jordbruksministerns anförande
gjort, genom något längre yttrande, men jag vill dock säga, att det är
till full evidens klarlagt, att statsutskottet för sin del sparat på ett
sätt, som länder utskottet till heder, men att utskottet även på ett sätt,
som också länder det till heder, beaktat en av vårt lands och folks
viktigaste frågor.
Jag anhåller om bifall till statsutskottets hemställan.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
talmannen propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på avslag å såväl berörda hemställan som Kungl. Maj:ts
proposition i ämnet; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.
