97
Han hade der sjelf förut ordnat allt, så godt han kunnat och icke velat tillåta Anna, att förr ditkomma, än den lilla stugan, med sitt enkla husgeråd, stod i full helgedagsdrägt, för att välkomna den unga husmodern, i hvars blickar han hoppades läsa en ljuf belåtenhet.
Båten lade till vid stranden och det var, som stode hela den lilla blomsterön i högtidsskrud, för att emottaga de lycklige. I en med björk och asp bevuxen hage, som sträckte sig ända ner till stranden, lutade den glänsande, ehuru icke mångtaliga, boskapen, omkring hvilken trenne snöhvita lam dansade på den friska gräsmattan. Upp i den klara rymden sväfvade de skiftande skogsdufvorna och från de, af liljekonvalje doftande lunderna, sjöngo trastar och bofinkar de ljufva kärlekstonerna och Anna sjönk öfverväldigad af lycksalighet och glädje, under ljufva tårar, i Olofs armar, som länge och ordlös slöt henne till sitt bröst.
I samma ögonblick syntes ett dufvopar komma ilande genom rymden, jagade och förföljde af kärlekens skiljoman, den obarmhertige höken. Det syntes, att de länge varit förföljda, ty vingarne föllo matta oeh flygten blef allt långsammare och långsammare. Ofta var deras gr ymma dödsfiende nära att upphinna dem; men då ansträngde de, liksom i dödsångest, de sista krafterna.
”Ser du Olof! att de följs åt och inte öf-
