104
krans, tätt instucken med, så kallade, korfstickor, framsatte hon trenne brunlakerade stentalrikar, trenne knifvar och tvenne kakor tjockt rågbröd, jemte ett tennstop, hvilket hon nästan fyllt till brädden, med den sjudande vörten.
”Om nu Olof kom och hjelpte mig åf me kitteln,” sade hon halfhögt för sig sjelf och afsläckte med en vattenskopa, den nu mera alltför starka elden. ”Jag kan hvarken gå från flickan, eller kitteln förrn han kommer”, tillade hon och såg åt dörren.
Några ögonblick derefter inträdde Olof, glad, och blomstrande med en yxa i handen, den han instack uti dess vanliga rum i väggen.
”Nå, min Gud! det är ju stora ljusan dag!” utropade Anna, då hon såg de ljusa dagsstrålarne inströmma genom den öppnade dörren. ”Mina stackars kor! nu tror di fälle, att ja alldeles ha’ glömt dem; men de ä’ fasligt beskedliga i dag, som inte låter höra åf sig; men nu ska de också snart få mat och du med Olof,” tillade hon och klappade honom leende på axeln, ”bara du först hjelper mig att lyfta åf kitteln.” Kitteln var aflyftad, hvarefter Anna straxt gick att på ett stenfat upplägga den rykande potatisen, hvilken hon, tillika med en djup talrik, med tjock mjölksås dito en med stekta strömmingar, framsattte på bordet.
”Så, ät nu Olof lilla och bry dig inte om å vänta på Petter och Lotta; för, än kan
