120
som skulle på ve alla högtider. Heller tror du att nånsin nå'n ann’, vare hur grann och fin han ville, skulle gå opp emot den, som du sjelf ha spunnit och väft, och som ja’ hade på mej när ja’ inför Guds altare va’ brudgum till en så vacker och rar brud. Herre Gud! så väl ja’ mins, när du kom stora vägen oppför, med krona i håret och di der ögona, klarare än all juvelera, som blänkte, och när du då kom fram och neg för altaret och mej — då var det, som ja’ ha stått med dej för Guds thron och ja’ trodde att ja’ skulle dö af bara salighet!!”
Olof tystnade några ögonblick, liksom för att ostörd kunna lefva om dessa stunder i sitt hjerta och äfven Anna stod försänkt i ljufva drömmar.
”Och si den här rocken hade ja’ på mej då, och derför ä’ han mej så kär, och det säger ja’ dej Anna, att om du skulle öfverlefva mej, så ska ja’ svepas i min brudgumsrock — och Anna! för det va’ ändå med den, som du vardt riktigt min, och som jag visste, att ingen, hvarken här heller i Guds rike, kan ta dej ifrån mej!” tillade Olof och slöt Anna med djup rörelse till sitt hjerta.
”Men håller du mindre åf mej nu, än du gjorde, när du första gången bar den här rocken?” frågade Anna och blickade frågande upp under de klara ömhetstårarna.
