Sida:Anna 1846.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

125

brasan flämtade kolen allt mattare och mattare och uppflammade endast någon gång, då den häftiga vinden genom skorstenen kringblåste falaskan i lätta hvirfveldansar.

På fönstren piskade våldsamt det häftiga störtregnet; från bergskrefvorna tjöto ufvarne; från stugans tak klagade flöjeln sina jemmerliga toner, de gamla furarne brakade i vildt raseri, liksom skulle de troftsa den ljungande nordanstormen, och under allt detta, satt ugglan, denna dödens sångfågel, i en bladlös björk, tätt utanför gafvelfönstret, och ropade med den hemska entonigheten, sitt sorgliga: ”klä hvitt! klä hvitt!” Och Anna stod ensam — ensam i den öde, mörka qvällen — ensam med naturens och stormens raseri — ensam med det arma, förtviftade hjertat.

Lik en sorgens ande, vandrade hon oupphörligt mellan stugan och stranden: än lyssnade hon, med spänd väntan, än blandade hon sina hemska rop med den brusande vinden. Hon ville lemna stugan, stranden, och vandra ut åt sjön — söka och ropa och klaga, tills hon återfunnit sin Olof: men barnet? hon kunde icke lemna det; — dock, slutligen fanns ingen tanke i hennes själ mer än den älskade maken — hon måste ut, — Hon antände ett stort bloss, såg, i dess flammande sken, ännu en gång på det sofvande barnet — Olofs barnhennes barn — och så lemnar hon — den fordom så