128
ge, innan hon visste, hvarest hon var och huru det var. Hon blickade stelt och stirrande omkring sig.
"Nej! han är icke här — och jag lefver ännu!” utropade hon slutligen med en röst darrande af förtviflan, och sammanvred gnistrande de ännu stela händerna och i krampaktig våldsamhet höjde sig det qvalda bröstet.
Prosten lade med en fars hela ömhet hennes hufvud mot sitt bröst, han smekte henne ljuft och stilla och började småningom, att, ur kärlekens guda-språk, tala varma, tröstande ord.
Den arma lyssnade — Hennes drag klarnade — hon vred icke mera sina händer, hon sammanknäppte dem och hennes hemska förtviflan upplöste sig slutligen i en häftig och snyftande gråt: men småningom flöto tårarne mera stilla och hon kunde, med redighet, omtala för prosten den mörka aningen, den dystra qvällen och, att hon sent på afton, lemnat sitt hem för att uppsöka sin man och huru hon irrat hela natten, i det djupa mörkret, på den slippriga isen. Hon mindes, att hon slutligen fallat det beslutet, att gå till prostgården; men att hon då varit så förvirrad af mörker och qval, att hon icke vetat huru hon skulle komma dit; och att hon då troligen slagit omkull och stött tinningen, så att hon dånat, ty då hon uppvaknat hade hon hört huru blodet droppade ned öfver kindbenet — men huru hon
