138
”Anna! mig kostar det ingenting att upphöja dig till min hustru. Hvad gör det, att du är född i kojan — din skönhet gör dig värdig mitt namn och min förmögenhet” — sade han och ville fatta Annas hand.
”Herr Major!” utbrast Anna och den ohelgade sorgen, den sårade makan talade ur ögat och från hela den ädla gestalten, ”tala inte sådana ord! ja’ ä’ född i kojan, ja’ vill dö i den och både ja’ och mitt barn, må svälta och frysa ihjäl, men ja vill, utan te rodna, en gång, möta Gud och min make. Synden bedrog inte så många, om den inte te’ börja me’ lyste som dygd; men den enfaldige kan ibland, genom Guds nåd, skilja på godt å ondt och med Joseph utropa: ”Hvi skulle jag så mycket ondt göra och synda emot min Gud?”
Majoren stod slagen. Han förnyade väl sina löften, men den modige krigarn stod dock nästan vapenlös. Anna hade besegrat honom med dessa dygdens och oskuldens vapen, i hvars klarhet sjelfva himlen speglar sig och hvilka genomtränga ända till djupet af hjertat.
”Nu kommer Petter och Lotta från kyrkan mamma!” utropade den lilla flickan.
Majoren reste sig hastigt.
”Farväl Anna!” sade han, icke utan djup och synbar rörelse. ”Du är stor och rik i din fattigdom. Du borde kunna omvända sjelfva djeflarna till englar. Jag drar kanske snart ut
