Hoppa till innehållet

Sida:Anna 1846.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

141

men och dra land och rike igenom, som landsstrykerska? Ser du, du skulle ändå sluta som du började och nu ska det smaka skönt att som svina gräfva en grop på grafvarne och der sofva med ditt yngel. Se då bort till den der stora röa byggningen derbörta, der Folke Jönson ligger på sina mjuka dunbolstrar och kom ihog, att förbannelse ha kommit från honom, för att du röfvade bort hans son och drog honom ner i din gemena uselhet, och kom ihog att hans förbannelser följer dig och din afföda i evighet. Ja! förbann… bann… bann…

Riksdagsman hade under allt mer och mer tilltagande vrede uttalat dessa ord. Han stammade och darrade våldsamt skakad af ilskans magter, och man skulle kunnat säga att den hade afgrundsljud. De sista orden nästan sprutade fram under ett fradgande etter, men oaktadt all ansträngning, kunde han icke fullborda det rysliga ordet. Ett oredigt sorlande ljud var allt hvad som framträngde ur det af infernaliska ångor sjudande bröstet. Hans anletsdrag förvredos; ögonen liksom utkröpo ur sina gropar: läpparne svällde under rysliga förvridningar och hela det vanställda ansigtet öfverdrogs af en blågul färg och, under de rysligaste skrik, nedföll han framstupa på grafven.

Anna var redan försvunnen. Hon hade, innan riksdagsman nedfallit, samlat alla sina krafter för att fly undan alla de förbannelser,