Hoppa till innehållet

Sida:Anna 1846.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

145

hjerta. — “O! visste jag det icke?” sade han icke sannt, att hans kärlek skulle ur sjelfva hafvets djup hinna hans Anna?”

Hon nedkastade sig vid pålen, utan att tänka på, att isen der lätt kunde brista. Hon lindade om den sina armar, lade sina läppar ner mot vågen och ropade med kärlekens förtviflan — med trons säkerhet, det älskade namnet, och lyssnade, liksom väntade hon ett svar ur det klara djupet.

Snart återkom hon dock till tanke på det omöjliga i hennes väntan. Hon uppreste sig. “Han skickade mig ju denna, som en helsning från hans kärlek,” utbrast hon och gömde hela det sköna tårstänkta anletet i det kalla, våta, men ändå så kära budet från hennes Olof. Hon kände något hårdt. Det var något instucket i den ännu fasthängande bröstfickan. — Annas hand undersöker bäfvande — ”Olofs sedelbok!” utropar hon darrande. — Hon uppvecklar den breda läderremmen — och inom den ligga i den tjocka skinnfickan, oskadde, de penningar, för hvilka han offrat sitt lif, jemte den lapp på hvilken stod skrifvet! ”tro din Anna!” detta enda kära bref, som Olof emottagit från den älskade.

Stum och öfverväldigad af allt hvad ett menskligt hjerta kan känna, nedsjönk Anna på knä. — Hon sammanknäppte sina händer, mel-

7