12
få ta’ henne med mej hem och hon kunde få ligga här i natt?”
”Ach, mitt barn! så gerna jag ville det men .... du vet, att far aldrig vill att vi ska’ hysa någon öfver någon natt. Nej kära min gosse! bed du flickan skynda sig hem och ge henne de begge smörgåsarne, så ska’ du få en ann’ när du kommer tillbaka.”
Vid grafven satt ännu Anna då Olof dit framträdde.
”Vill du äta aftonvard med mej Anna lilla?” frågade gossen och framräckte den stora smörgåsen.
”Ack, en sådan smörgås!” utropade Anna och emottog den, med glad tacksamhet. ”Men jag vill inte äta på min mammas graf, för en får aldrig äta i Guds hus,” tillade hon efter några ögonblicks öfverläggning och snart sutto de båda barnen på ringmuren, äfven der öfverskuggade af den stora almen.
”Har du långt hem Anna?” frågade gossen.
”Åh, ja! inte är det så när, för jag bor bort i skogen, som ligger vid Rimfalla.”
”Hur ska’ du då komma hem i qväll? det börjar bli sent, solen är snart i skogen.”
”Åh, det gör ingenting, för mormor väntar mig aldrig förrän sent hem om lördagsqvällarne; för då vet hon, att jag går till mammas graf och att jag sitter der så länge jag kan!”
