19
”Åh när far är till tinget, så plär han inte brådska hem; så förrn emot midnatt är han väl inte här.”
”Nå nu pannkaka och filbunke, söta snälla mor, för nu ska’ Anna och jag ha’ kalas, för ni må tro att vi ha slitit en hund i ovädret.”
Emellertid satt Anna i en vrå, blyg och tyst, insvept i en af mor Elsas stora, så kallade, kyrkoschalar, medan denna tillredde kalaset, och Olof torkade Annas lilla gulrandiga blångarns klädning. Men snart var klädningen torr, rätterna framsatta och de båda barnen sutto helt förnöjda midt emot hvarandra, för att i ljuf ro njuta sin aftonmåltid, sedan Anna först iklädt sig sin egen drägt.
”Herre Gud! sådana Guds englar” sade mor Elsa sakta för sig sjelf och betraktade de båda barnen och hörde huru Anna sade, att hon trodde att ingen, mer än kungen skulle äta en så rar pannkaka och såg att Olof glömde alldeles bort att äta, endast för att se på Anna. Och Anna var i detta ögonblick outsägligt skön. Lockarne lågo så nykammade och glänsande; kinden hade klara rosor; ögat var tårfritt och strålande och den lilla rosenmunnen log oskuldens skönaste leende.
”Ser du hur det blickar, Olof?” frågade Anna och såg, med ett slags högtidligt allvar, ut mot de ljungande blixtarne.
”Ja nog ser jag det; men nu se’n jag fått dig under tak, så bryr jag mig inte om vädret.
