20
Nu må det dundra och blicka hur mycket som helst, för nu blir du här i natt.”
”Ack, om jag finge det!” utbrast Anna och såg, på en gång glad och bedjande upp mot gossen.
”Hvad f-n är det för ett kalas som du håller med tiggarungen?” ljöd i samma ögonblick en stark röst, och kyrkovärden stod med ljungande ögon framför honom.
Kyrkovärden Folke Jonson var en medelålders karl, af stor och stark kroppsbyggnad. Han sades härstamma från de gamla folkungarne och, så väl den höga gestalten, den starkt böjda näsan, som det drag af slughet och egennytta som, vid närmare betraktande, framblickade ur de ljusblåa, djupt liggande ögonen och spelade kring den välbildade munnen, tycktes gifva visshet åt denna förmodan. Han stod inom församlingen i särdeles anseende, ty han var förmögen, uppträdde alltid med en viss prakt, var frikostig, när han dermed kunde göra uppseende och känd för sin ovanliga klokhet i landtbruk och hushållning. Man täflade om hans vänskap och fruktade hans vrede; ty försonlighet kände han icke en gång till namnet. Han hade tidigt gift sig med en förmögen och vacker bondflicka, som stilla och undergifven, i tjugu år varit mera hans slaf, än hans hustru. De hade tvenne barn, den äldsta, som ärft fadrens utseende och karakter, var också redan från de spädare åren hans gunstling. Folke skulle studera — fadren
