59
”Nå! tänk om jag gissar! vill du inte att jag skall skrifva ett bref till Olof.
”Nej! men jag vill skrifva sjelf. Söta goda fröken! lär mig mig hur tro skrifves!”
Fröken Beata betraktade med rörelse den ljutva flickan, som stod der, på en gång så blyg och så kärleksfull; derefter skref hon verkligen hvad Anna bett henne och Anna efterskref, med förvånande lätthet, de trenne bokstäfverna, som innefatta lifsbönen och lifsordet.
”Din nu söta fröken!” bad Anna, sedan hon småleende betraktat de stora tillritade orden. Fröken gjorde det och Anna efterskref äfven dessa ord.
”Nu skulle det vara mitt hamn!” återtog Anna slutligen och såg bedjande på sin lärarinna, som äfven nu uppfyllde hennes önskan.
Det stora A förskräckte Anna. Hon såg länge på denna stötesten; men non repade mod och hennes namn stod der nu visst icke prydligt, men ganska läsbart och hon uppläste med en röst så ren och klar att den skulle afväpnat sjelfva ondskan: ”tro din Anna.”
”Ack! tack söta goda fröken!” utbrast hon nu och glädjen strålade ur de vackra ögonen. ”Olof ska nu tro mig — han vet att jag inte kan ljuga” tillade hon med oskuldens visshet och sammanvek papperet, såsom hon sett att Olof sammanvikit hennes bref: derpå förseglade hon med sin egen fingerborgsbotten. Olof skulle känna
