63
Hans första tanke var att framstörta; men den andra var — att icke störa Anna. Han smög sig sakta bakom almen och ställde sig så, att hans öga kunde betrakta den dyra, älskade flickan, hvilken han aldrig tyckt vara så vacker, som i denna stund, aldrig så för hans hjerta.
Han återkallade i sitt minne den första gången han sett Anna — att hon äfven då legat gråtande nedböjd på grafven — ”då hade hon Orsak att gråta — men nu — hvarför gråter hon?” tänkte han, då han genom de höga snyftningarne, tyckte sig se strömmar af tårar nedfalla på grafven. ”Vet hon icke hur mycket jag väntar henne? längtar hon icke till mitt bröst? vore der inte bättre att vara? Gud! i himlen! tänk om… om Anna… om hon icke mer vore min Anna… och hon derföre gråter och ber Gud förlåta, att hon så gjort!”
Vid denna tanke var det, som hotade hjertat att brista — ådrorna svällde höga på hans panna och för hans ögon utbredde sig ett töcken.
I samma ögonblick flög en hvit dufva öfver Annas hufvud. ”Anna är oskyldig!” utropade han, och utan att tänka på det naturliga i händeisen att — dufvan, som tillhörde klockarens och hade sitt bo i kyrkoboden — ofta, nästan alltid, flögo på kyrkogården — ansåg han detta som ett himlens vittnesbörd om Annas renhet och tro. Och nu framstörtade Olof.
