Sida:Anna 1846.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

65

hustru, så fort han återkommit från sin lyckade resa och det, innan han knappast helsat henne. ”Det har ingen riksdagsman varit från vår socken sen far min va'et 69 års riksdag”, tillade han, och framräckte foten åt sin hustru att afdraga den nya stöfveln, som vågade litet klämma herr riksdagsman — kanske hade äfven foten blifvit uppblåst af den nya värdigheten, — ”och ingen ha’ nu heller passat te't, om jag hade afsagt mig, som jag mycket funderade på; för det ä’ inte narri och fara från båd’ gård och grund och ingen ha’ att lita på: men si jag har alltid varit patriotisk och tänker, att en lefver inte blott för sig sjelf, utan för kung och fosterland och den här riksda'n lärer bli sådan, att det behöfs en karl, sådan som Folke Jönsson, som har både statur och karaktör och kan lägga upp stamtafla i plännum om de kniper.”

”Nå, kära far! när ska du fara din kos?” frågade Elsa, som liggande på knä framför sin man, höll på att påsätta honom ett par gamla afskurna stöflar, hvilka begagnades som tofflor.

”Frami nästa månad och sen kommer ja’ väl inte hem, förrän på vårsidan; för di spår, att den här riksdan ska dra ut, för kung och adel ä’ i krakel med hvarandra; men jag håller med kungen, för jag är sjelf å kungligt blod och så gjorde far min och han kom hem med ära och en stor guldpenning på bröstet.”