Hoppa till innehållet

Sida:Anna 1846.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

73

bad hon, så ofta och Olof, som förstod, att detta ville säga, innan faderns hemkomst, förenade sina böner med hennes; ehuru hon tyckte sig icke kunna lefva, sedan det kära modershjertat var kallt — sedan den kärleksfulla blicken icke mer mötte hans öga.

Riksdagsman hade icke just svarat mycket på underrättelsen om sin hustrus sjukdom. “Han tillhörde staten” och hade inte lof att tänka på hus och hem och dessutom: ”så va det väl inte så farligt; för qvinfolka piper och gnäller och har jemt ondt på någe’ ställe och talar om döden, bara för det att di ska få lipa.”

Han hade skrifvit, att han skulle hemkomma i slutet af Maj månad, men dagen kunde han icke bestämma och ville således icke ha’ några hästar emot sig. Han hade till Stockholm medtagit nya vagnen och ansåg det för en småsak att taga skjutshästar några håll mer eller mindre. Det egentliga skälet, hvarföre han icke utsatte dagen, var, som han sade till magistern, ”att komma öfver dem hemma, som en tjuf om natten och se hvad herrskapet tog sig till.”

Solen närmade sig till nedgången — den sjönk allt djupare ned bland vesterns purpurröda drapperier. Aftonen var stilla — den andades en rörande frid. Tempelklockan aflöste dagens heta mödor och invigde den trötte till sabbath

4