Hoppa till innehållet

Sida:Anna 1846.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

85

blef honom tilldömdt, att utbetala Olofs möderne. Han måste det slutligen, sedan han, genom alla möjliga medels begagnande, så tillställt, att summan icke var mer än hälften så stor som den skulle varit.

Samma dag som Olofs försnillade mödernearf, i vittnes närvaro, öfverlemnades honom, så förbjöds han af den ursinnige fadren, att nånsin mer beträda hemmets tröskel. Han svor de dyraste eder, att han skulle göra honom arflös och tillät honom icke en gång att öfver natten hvila under det faderliga taket; man tvingade honom att samma afton lemna huset. ”Måtte Gud förlåta er, far,” utbrast den arme sonen, då han, åtföljd af faderns förbannelser och broderns triumferande hånlöje, såg sig förjagad från det hem, från hvilket så många kärleksfulla och så många qvalfulla minnen följde honom.

Olof visste icke hvart han skulle taga vägen; ty han kände väl, att ingen vågade emottaga honom. Han giek till prostgården, och der fann han hjertlighet och skygd och löfte att få qvarstanna, till dess han kunnat skaffa sig ett eget hem, hvilket nu utgjorde Olofs mål och sträfvan. Hans önskan var att kunna få köpa sig ett litet ställe; och det dröjde icke länge, förrän lyckan tycktes erbjuda honom hvad han önskat.

En bonde i samma församling, der Olof