Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes historia.

hunnit till den fjärde — men de stora flickorna brukade låna mig sina att läsa uti.

— De där fruarna med de många barnen — fru Hammond och fru Thomas — voro de snälla vid dig? frågade Marilla och plirade på Anne ur ögonvrån.

— Åh — ja … stammade Anne. Hennes lilla vänliga ansigte blev plötsligt skarlakansrött och fick ett starkt uttryck av förlägenhet. — Det var nog deras mening — jag vet, att de ville vara så snälla och rättvisa som möjligt. Och bara människor ha den avsikten, så får man inte så mycket fästa sig vid att det inte alltid … riktigt lyckas för dem. De hade nog inte så roligt själva … Det är ju rysligt tråkigt med en man, som super, och nog är det gränslöst tålamodsprövande att tre gånger i rad få tvillingar, tror ni inte det? Men jag är säker på, att deras mening var att vara snälla mot mig.

Marilla gjorde inga flera frågor. Anne försjönk i tyst beundran av strandvägen, och Marilla höll förstrött i tömmarna, medan mångahanda tankar rörde sig i hennes inre.

Hon hade plötsligt börjat känna medlidande med flickan. Vilket torftigt och armt liv utan kärlek hon hade haft — ett liv av tungt arbete, fattigdom och vanvårdnad … Ty Marilla var intelligent nog att läsa mellan raderna av Annes historia och gissa sanningen. Intet under, att hon blivit så förtjust vid tanken på ett verkligt hem! Det var egentligen synd, att hon skulle behöva skickas tillbaka. Tänk, om hon, Marilla, skulle foga sig efter detta Mathews oförklarliga infall och låta henne stanna? Han hade ju fått för sig, att han ville behålla henne, och flickan föreföll verkligen ganska villig och lätthanterlig.

— Hon pratar för mycket, tänkte Marilla, men det skall man väl kunna plocka ur henne. Och det är i alla fall ingenting simpelt eller slamsigt i vad hon säger. Hon har en viss

— 47 —