Annes uppfostran börjas.
prästgården i morgon dag och låna några häften Ljusglimtar åt henne — det ska jag sannerligen göra. Och i söndagsskolan ska hon komma, så fort jag kan få lite hyggliga kläder sydda åt henne. Jag lär nog få fullt upp att göra … Ja, kära hjärtanes, vi kunna inte vandra genom den här världen utan vår andel av bekymmer. Jag har hittills fått föra ett ganska lugnt liv, men nu har turen kommit till mig, och jag får väl bära prövningen med undergivenhet …
VIII.
ANNES UPPFOSTRAN BÖRJAS.
Av skäl, som hon bäst kände till själv, berättade Marilla ej för Anne förrän den följande eftermiddagen, att hon skulle få stanna vid Grönkulla. Under förmiddagens lopp gav hon flickan diverse sysslor att uträtta och höll noggrann uppsikt över henne, medan hon höll på därmed. Vid tolvtiden hade hon kommit underfund med, att Anne var rask och lydig, villig att arbeta och kvick att fatta. Hennes egentliga svaghet tycktes ligga i en benägenhet för att falla i drömmerier mitt under ett arbete och glömma allt som hörde dit — tills hon omilt åter kallades ned till jorden av en tillrättavisning eller en katastrof.
När Anne slutat med middagsdisken, kom hon plötsligt fram och ställde sig mitt emot Marilla med minen och uttrycket hos den, som är beredd på att få höra det värsta. Den magra lilla kroppen skälvde från huvud till fötter, ansiktet var upphettat och ögonen så vidgade, att de föreföllo nästan svarta. Hon knäppte hårt samman händerna och sade med bönfallande röst:
— Snälla fröken Cuthbert, vill ni inte vara så god och säga mig, om ni ska skicka bort mig eller inte? Hela
— 60 —
