Fru Lynde blir slagen av fasa.
och hon hade utforskat den längs hela dess slingrande lopp utmed bäck och över spång, genom furudungar och valvgångar av sammanflätade vilda körsbärsgrenar, runt tuvor, klädda med ormbunkar, och under lönnens och bergaskens vajande kronor.
Hon hade ingått vänskap med källan nere i dälden — den där underbart djupa och kalla, kristallklara källan. Den var infattad inom en kant av slät röd sandsten och hägnades av stora ormbunkstånd, vilkas blad liknade palmers. Bakom den förde en timrad spång över bäcken.
Denna spång ledde Annes trippande fötter upp mot en skogklädd höjd, där ständig skymning rådde under de rakstammiga, tätt växande tallarna och granarna. De enda blommorna däruppe voro oräkneliga mängder av förtjusande liljekonvaljer, dessa den nordamerikanska skogens blygaste och vänaste blomster, jämte några bleka, luftiga stjärnblommor, som kunde tagas för vålnader av fjorårets blommor. Fina spindelvävar glimmade likt silvertrådar mellan träden, och tallarnas grenar och kottar tycktes vänligt tissla och tassla med varandra.
Alla dessa förtjusande upptäcktsfärder gjordes under de stunder, då hon fick ledigt för att leka, och vid hemkomsten talade hon Matthew och Marilla öronen fulla med allt vad hon »hittat». Inte som om Matthew beklagade sig — långt ifrån; han lyssnade utan ord, men med ett belåtet leende över sitt ansikte. Marilla lät »struntpratet» ha sin gång — tills hon fann, att hon höll på att bli alltför intresserad därav. Då dämde hon alltid för Annes talflöden genom att utan krus bedja henne hålla munnen.
Anne var ute i köksträdgården, då fru Rachel anlände. Hon kom makligt spatserande i sin egen behagliga takt genom det saftiga gräset, vars blomvippor vajade i den röda aftonsolen. Den goda frun fick nu ett ypperligt tillfälle att
— 71 —
