Fru Lynde blir slagen av fasa.
karaktärsfelet. Och på vad sätt skulle hon straffa henne? Den vänliga vinken om björkriset — om vars förträffliga verkan samtliga fru Rachels egna barn hade kunnat stå upp och vittna — tilltalade ej Marilla. Hon trodde ej, att hon skulle kunna slå ett barn. Nej, man måste hitta på någon annan straffmetod för att bringa Anne till rätta insikten av hur svårt hon förbrutit sig.
Marilla fann Anne liggande framstupa på sängen, bittert gråtande och fullkomligt glömsk av att smutsiga kängor lämna spår på ett rent vitt sängtäcke.
— Anne, sade hon, ej ovänligt.
Intet svar.
— Anne — med större stränghet — gå genast upp ur sängen och hör på vad jag har att säga dig.
Anne kravlade sig ned från sängen och satte sig med stel hållning på stolen där bredvid. Hennes ansikte var svullet och vått av tårar, och hon stirrade stint i golvet.
— Jo, du har just burit dig nätt åt, Anne! Skäms du inte över dig själv?
— Hon hade ingen rätt att kalla mig ful och rödhårig, svarade Anne trotsig och tvär.
— Du hade heller ingen rätt att bli så ursinnig och tala till henne som du gjorde, Anne. Jag skämdes för dig — ja, riktigt skämdes. Jag ville, att du skulle visa dig snäll och artig mot fru Lynde, och i stället har du gjort mig så gränslöst häpen och bedrövad. Jag förstår inte, varför du skulle ta humör så där förskräckligt därför att fru Lynde sa’, att du var rödhårig och mager. Det har du ju själv ofta talat om.
— Jamen det är stor skillnad på att själv säga en sak och höra andra människor göra det, sade Anne med gråten i halsen. — Man kan ju nog själv veta, att någonting är så och så, men man kan ändå inte låta bli att hoppas, att andra människor inte fästa sig så mycket därvid … Ni tycker nog,
— 76 —
